Välliste, 1025 meter över havet, med sin lilla stuga på toppen och makalösa vyer åt alla håll är mitt go to place för stora upplevelser som är nära. Både på sommaren och på vintern. Vi hade kollat väderprognosen för igår kväll och såg att det fanns möjlighet för en fantastisk solnedgång. Så vi samlade ihop oss; tre personer plus Hazelwing, och sågs i Trillevallen efter jobbet.
Det var inte särskilt många minusgrader men det var kallt som satan. Vi satte på hudarna på skidorna och började gå uppför. En bit uppför tog jag av mig handskarna eftersom det blev så varmt. När vi stannade ett tag för att fascinerat titta på riporna som var som rullande snökockor som knarrade blev det kallt igen. Av och på med grejer. Något som gör det svårt att ens packa för topptur tycker jag.
Fjället skuggade solen men när vi kom upp över krön efter krön bredde mer av magin ut sig. Fjäll åt alla håll som speglade sig i den persikofärgade himlen. Och så toppstugan som låg inbäddad i snö och som gav lite skydd mot kylan även om det var minusgrader också där inne.
Jag hade med mig mattermos med varm pasta. Efter 40 år i livet fascinerar det mig att jag inte insett storheten förrän nu. Jag kan ha med vilken mat jag vill i min mattermos där på fjället. Jag kan ha med mattermos till jobbet med vilken mat jag vill. Varför har jag inte haft mer mattermos i mitt liv tidigare?
Jo just, jag hade ju bakat syltkakor också. Lite i panik innan vi drog iväg för jag hade glömt att planera in tid för att packa det jag behövde inför kvällsturen. I en burk lade jag några nygräddade kakor med egenhöftat recept och som också fyller min frys. Alltid redo för tur framöver. Där i frysen ligger också färdigskurna brownies som väntar på utflykter.
Sedan var det dags att åka ner. Vi tar pisten, önskade jag, ärrad i både själen och i foten efter min vurpa tidigare i vintras. Jag har aldrig blivit skadad på grund av ett sådant trauma tidigare, och det är svårt att förlita på min förmåga. Hazel sprang framför mina skidor, hela vägen ner till parkeringen. Glad och ganska snart också trött. Vi andra var glada och kalla.
Årets första topptur var det, och toppturande kommer aldrig bli heldagsaktiviteter för mig. Jag har för känsliga fötter som inte gillar särskilt många timmar i hårda pjäxor, och så är det lite besvärligt att anpassa efter och hantera kylan. Men sådana här kvällar är perfekta. Tillfällen med magi, och påfylld förundran.
Nyfiken på Välliste? Att gå på turskidor runt Välliste i kvällssol är ljuvligt.
4 kommentarer
Hazelwing är SÅ fin! Jag vet att du skrev att hon är en jaktspaniel men det är väl en rastyp och inte en ras i sig? Så det jag funderar över är om hon är tex engelsk eller welsh springer spaniel eller kanske cocker spaniel? Är nämligen sugen på att skaffa min egen äventyrshund ☺️.
Cocker spaniel är huvudrasen. 🙂 Hon är superfin och både följsam och modig. Ibland har hon lite korta ben för snöläget, men det är nog bara jag som tänker på det – inte hon. Många jaktspaniels jobbar inom polisen, som drog- eller likhund.
Vilka underbara solnedgångsbilder! Och så en fråga: betyder topptura att gå upp med stighudar och skida (slalom?) ner?
Ja, precis så!