AKT I
Jag har vuxit upp i en familj där man jobbar hela tiden, både som egna företagare och som anställd med en ansvarig roll. Helg är inte till för att göra lediga saker, det är också till för att jobba lite på söndagar och kanske kväll för en presentation måste bli klar eller det är någon deadline som lurar någonstans. Så är det också på sommarsemestrar och högtider som jul och påsk. Och är det inte jobb som ska levereras till kund så är det någon form av admin som ska fixas. Bokslut hela året, typ.
Det är ett sätt att leva på som jag ärvt. Men som jag förfinat lite eftersom jag tycker att jag är lite lagom ledig mitt bland vardagarna och det är ju inte så många andra människor. Det är en flexibilitet i arbetslivet som är ett nytt(ish) fenomen. Men kvällsarbetet är djupt inarbetat. Helgarbetet också.
Därför är det med en inre stolthet som jag satte en deadline för mig själv igår kväll. Ett stort skrivjobb skulle bli klart. Min vana trogen hade jag sagt att det är klart på tisdag efter påsk. Då hade jag ju haft hela påsken på mig. Men nu blev det klart före ledigheten istället, vilket nog är det mest konventionella sättet att jobba på.
Jag började med att skriva “rimliga sättet att jobba på” men det hade varit ljug. För om det hade varit sol varje dag fram till igår så hade jag lätt flyttat deadline. Det rimliga sättet för mig att jobba på är att anpassa efter förhållanden. Det är hela syftet med min livsdesign. Att ibland jobba mindre mellan 9-5 innebär att jobba mer någon annan gång, för jag är inte ute efter att downshifta. Jag är ute efter att optimera.
AKT II
Människans kanske både bästa och värsta drag är att komma med råd. Jag tänker på vanliga samtal: person X beskriver en utmanande situation, person Y svarar med råd som utgår från vad Y tycker att X ska göra. Jag tror att fler samtal som har karaktär av ett beskriva en knepig sits behöver ha ett annat fokus: att få vila bördan hos någon annan. Och att du som lyssnare ska ta rollen att bära frågeställningen en stund, och hjälpa till att vrida och vända på den med hjälp av frågor. Inte omedelbara åsikter.
Kanske är det för mycket begärt av människor. Fast egentligen borde det inte vara det om vi bara förstod att vi har två öron och en mun (ja det gamla ordspråket) och därför ska lyssna och ta in mer än vad vi kommer med så kallat goda råd.
Det gäller för övrigt generella frågor också, som ställs mer för att stilla den egna nyfikenheten snarare än omtanke för människan den nyss ställts till.
AKT III
Bilder från veckan: våfflor i ett vindskydd och klassisk Thai Basil på APO. Åt mat också.
3 kommentarer
Apropå Akt II: Det där med att komma med oönskade råd… Jag upplever att somliga är professionella klagisar. De samlar poäng genom att ösa ur sig så mycket elände som möjligt och vill därmed i princip aldrig ha råd, bara oh, ah och stackars. Andra delar med sig om svåra dilemman och ”hur ska jag göra”, men vill kanske mer uttrycka sig för att förstå hur de själva tänker. Ytterst få är intresserade av råd, möjligtvis vill de höra hur andra skulle tänka om det hade hänt dem.
Numera är jag så gammal att jag ofta frågar rätt ut om folk är ute efter stackars-klappar, ett bollplank eller faktiska råd. Det är intressant att se folk förvirrat fundera över vad de egentligen vill ha.
ditt avslut: att faktiskt fråga personen om de vill ha mina tankar, är det absolut bästa!!
Jag är också uppvuxen med “mycket jobb”. Men tycker mig hitta balansen utefter energinivåer. Frihet är min drivkraft och så har det nog varit sedan jag började med eget.