Jag har höga förväntningar på allt och alla, allra högst på mig själv. Jag tror det var min mamma som sa det till mig första gången för länge sedan, på ett sätt som fick mig att inse att höga förväntningar kan vara en börda.
Jag tänkte på det häromdagen. Att jag kan känna när andra i min omgivning känner sig dåliga när de inte lever upp till mina förväntningar. Rimlig känsla, förstås. Det blir lätt så att jag är den som ska ta hand om de känslorna; hålla om och säga förlåt och att “det är inte du det är jag yadi yada”.
Men så blev jag varse: vem tar hand om min sorg i det? Att ständigt bli besviken. Inte nödvändigtvis på någon annan, men på situationen som sådan. Att det inte blev så bra. Denna gången heller. Och att det inte är någon annans fel, för de gör så gott de förmår. Det ligger på mig förstås. Men den sorgen får jag ta hand om själv. Ytterligare en börda.
11 kommentarer
Klokt skrivet! <3 Har hört många andra lyckliga människor säga att låga förväntningar är vägen till lycka. Kanske ligger något i det?
Ja, förstås. Men tror det finns mer än så. Mer än den enkla typen av förväntningar jag tror man kan föreställa sig. Det handlar inte om att jag förväntar mig att andra ska göra saker för mig, eller ställa upp på sätt. Återkommer med en annan formulering på det, ska nysta i definitionen av förväntningar nu. 🙂 Tyckte det formulerades bra nedan: “om man är en stark person som ofta tar hand om andras känslor sa är det inte sa lätt för omgivningen att veta hur man känner eller att trösta”. Det finns något annat i det än klassiska förväntningar.
Åh, det här inlägget väcker så många tankar i mig, det vill jag prata om nån gång! Jag tror det finns flera sidor av detta, som jag själv har tampats med. Att bygga upp scenarios och förväntningar på hur andra borde agera leder nästan alltid till besvikelse eftersom det är typ stört omöjligt för någon annan att veta hur saker ska play out enligt ens eget huvud. Vi är ju också olika och har olika referensramar och preferenser. Och så missar man kanske att se det som de faktiskt gjorde och intentionen bakom det.
Jag tror en nyckel i detta är att rensa en del förväntningar och öppna upp för att fler sätt kan vara bra. Också att öva tacksamhetskänslan, för man kan lätt tappa bort sig i tanken att andra ska leverera för en. Med det sagt ska man såklart kunna ha förväntningar på att folk inte är mansbebisar eller rövhattar och att man kan bli sedd och hörd i sina behov (som man ju då behöver uttrycka tydligt). Men i slutändan så är det ju upplagt för ständiga besvikelser att lägga för mycket fokus på vad andra borde göra när man inte har nån som helst kontroll över det, bara över sig själv och hur man förmedlar sina behov. TBC!
Ja, men kanske det handlar om 2 olika slags förväntningar tror jag. Finns förmodligen ännu fler på spectrat.
Aha, vilka förväntningar tänker du på då? Men jag tror att kanske de flesta typer av förväntningar är så subjektiva att det ändå är rätt så upplagt för besvikelser, helt enkelt för att vi är olika. Men jag vet ju inte exakt vad du syftar på i texten heller.
Har du testat att dela dom känslorna med nagon?
Om man är en stark person som ofta tar hand om andras känslor sa är det inte sa lätt för omgivningen att veta hur man känner eller att trösta. Upplever själv att det kan vara svart att dela mina känslor bakom ouppfyllda förväntningar men att de ganger jag gjort det sa förstar den andra personen mig djupare.
Tack Hanna för din kommentar, du formulerar det bra tycker jag. Stark person som tar hand om andras känslor. Det är väldigt mycket en övningssak känner jag, att låta andra komma nära också det. Och eftersom jag är stark: så tar det desto längre tid, krävs desto mer.
Känner igen mig på pricken. Aldrig sett någon sätta ord på det förut. Det är en sorg.
Jag tror många delar känslan. Det i sig kan vara en tröst.
Gillar dessa korta think pieces nyligen!
Tack Jenny, det är väldigt fint att få skriva dem. Kasta ut orden, lite grann.