Mitt ledord för 2024

Jag tycker väldigt mycket om att ha ett ledord för året och har haft det sedan 2017-2018. Det var ett år som helt förändrade mitt liv och jag skapade mig själv några nya vanor på köpet. Ledordet fungerar som en påminnelse om vad jag behöver vs vad jag vill (som ibland styrs av autopiloten). Nu när det gått några år sedan det där första året, och jag samlat på mig flera ord, så blir de en slags tidsresa jag kan se tillbaka på för att minnas vad jag gick igenom just då. Inte värdsliga saker som jobb eller resor, utan sådant jag kämpade med på insidan. Jag tycker att det är fint på något sätt.

Ord jag använt som ledord har till exempel varit mod, frihet, unfuckwithable eller fierce. Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Jag valde frihet som ord under ett år när jag gick från trygghet i arbetet till andra uppdrag. Det hjälpte mig också på vägen till att göra saker med stor förundran.

Fierce valde jag som ord när jag behövde spetsa till mig och sträcka på min inre storhet. Inte vara så bekväm helt enkelt, utan mer alert i sinnet och påminnelsen om att stå upp för saker.

Och nu har jag hittat ledordet för 2024. Jag hade ett ursprungligt ord som var fint, men saknade oumph. Det ordet var grace. Men något fattades. Jag älskar grace, och har det i många element. Men jag saknade hur jag skulle använda det och vad det skulle tillföra.

Förra veckan tillbringade jag en kväll med att göra Sofia Sivertsdotters nyårsinventering. Jag var med på en workshop för ett år sedan med henne, vilken bestod av nästan tre timmar med reflektion och skrivande. Jag älskade det, men hade inte möjlighet att vara med i år.

Däremot hade jag tiden att läsa igenom igenom allt jag skrivit för ett år sedan – och insåg hur annorlunda mitt liv är idag. Inte på utsidan, men på insidan.

En del av frågorna handlar om sådant jag vill släppa taget om, och det var fint att förstå att jag gjort just det. Svaren på en hel del om frågorna och förhoppningarna inför 2024 handlade om att längta mindre och göra mer, vilket jag skrivit om tidigare. Och någonstans där, bland säkert 30 reflektionsfrågor och flera sidor långt skrivande, insåg jag att det fanns ett ord jag hela tiden återkom till. Ett ord som blev en röd tråd oavsett hur frågan vinklades eller utifrån sammanhanget jag svarade på den.

Det ordet är glow.

Den senaste veckan har jag haft ordet på provanställning. Som i torsdags när jag var på Wahoo-kväll på Åre Ölkafe arrangerat av Åre Gravel Club. Jag gick dit som en kul grej där jag skulle träffa en kompis, och delade några bilder med min kille efteråt. Han blev förvånad. För där satt jag och trampade tävling. Jag som aldrig tävlar och sällan gör saker i grupp. Särskilt inte med folk jag inte känner. Absolut särskilt inte med folk som älskar att tävla och som jag vet är så mycket duktigare än mig på att cykla.

“Vad fick dig att göra det” frågade han senare och jag vet att jag gjorde det för att känna livet i mig. Det hade varit mycket lättare att stå och heja på i min vanliga bekvämlighet, men att få känna adrenalin innanför huden och 800-metershosta efteråt, ja det är ändå något annat än det lugna och trygga.

Jag känner glow när jag åker till gymmet sent en fredagskväll fastän det hade varit mycket enklare att låta bli. Och jag kände glow när vi åkte till Björnrike i Vemdalen igår när det var lördag, en bilresa på 2 timmar enkel väg. Vi hade teoretiskt lika gärna kunnat åka skidor hemma i Åre. Men jag ville göra något annorlunda och Björnrike var härligt och mysigt och roligt och minnesvärt. Det har dessutom stått på min bucket list länge. Jag gick från längta till göra. Lite glow i all sin enkelhet.

Jag åkte skidor idag med. Hemma i Åre. Jag var inte jättepepp: det var blåtimma mest hela dagen och dålig sikt. Benen var skönt trötta från gårdagen och jag tog sovmorgon till 10. Det hade varit bekvämt med en heldag hemma. Jag älskar att skrota runt och göra ingenting, men jag blir inte lyckligare av det. Och jag behöver inte skrota runt en hel dag för att få den lugna känslan av att göra ingenting. Så jag träffade Emmi vid liften klockan 13 och så åkte vi några få åk men fikade mest på Bibbos.

Antal åk spelade inte så stor roll. Min själ var så sjukt nöjd att jag inte stannade kvar i mitt längtande efter mer skidåkning, som jag skrivit om tidigare, utan att jag gjorde något. Mindre autopilot och fler aktiva handlingar – en efter en – leder till otroliga saker på insidan.

Jag skapar en energi under huden som syns även utanpå. Jag blir härligare. Och drar till mig en annan energi också från andra. Jag sammanfattar det som att genom att göra mer och längta mindre så attraherar jag möjligheter. Man gillar människor som trivs med sig själva.

Så glow hörni. Det är ordet. Och sättet att använda det på är enkelt: jag ska göra fler saker som ger mig glow.