Lathet (och om att sitta kvar i soffan)

Klockan 21.00 den 3 augusti drog jag igång årets vinterträning. Jag tackade digitaliseringen för att jag kan scanna QR-kod för att komma in på gymmet eftersom jag inte förstår hur jag ska kunna hålla reda på ett gymkort, och så var jag igång. Med stort motstånd. Nej men inte kände väl jag för att ta mig ur soffan och istället gå och träna. Jag vill egentligen mycket hellre sitta kvar där och kolla på Euphoria.

Jag har funderat mycket på lathet de senaste dagarna. Jag är en lat människa. Inte en dålig människa. Lathet är högst mänskligt. Men lathet har en tendens att uppfattas som skämmigt. Så till den grad att vi knappt ens pratar om att det är latheten som hindrar oss.

Du hör sällan: ”nej jag är för lat, så jag kommer inte gå till gymmet ikväll”

Du hör istället: ”nej jag är för trött, så jag kommer inte gå till gymmet ikväll”

Väldigt många kvällar har jag varit ”för trött” för än det ena och det andra fastän det jag egentligen varit är för lat, för hade jag gjort det ena och det andra hade jag kommit hem piggare och gladare.

Jag har varit en tränande person i väldigt många år, ändå behöver jag se upp med latheten och ta till alla tillgängliga mentala verktyg för att komma iväg när jag halkar av banan. Eftersom jag tränat så mycket så är känslan efteråt alltid nära: den stora nöjdheten. Den där stora nöjdheten är som en irriterande fluga i mitt medvetande när den stora latheten brett ut sig. Det är tur. För den där flugan gör att jag irriterat reser mig upp och tänker ”okej då jag går väl till gymmet”.

När det är sådär jobbigt har jag några regler som gör det lite enklare:

> Sara, du behöver bara vara där 20 minuter.

> Sara, du behöver bara träna övningar som du har lust att träna.

> Sara, gör det först av allt (eller sist av allt).

Igår gjorde jag det sist av allt. Alltså klockan 21. Jag vet att jag inte kan uppbåda energin att träna som en del av en minutiöst planerad dag eller direkt efter mentalt ansträngande möten. Då behöver jag en skogspromenad istället.

Jag tränade dessutom sådant som jag hade lust för, vilket innebär sådant som jag känner mig stark i. Jag hade tänkt mig en 30-minuterskväll på gymmet, men det blev en timme. Först 20 minuter cykling, intervaller till på köpet eftersom mitt gym har virtuella spinningpass. Sedan supersets på mark + snatches och svingar med kettlebells + pressar. Jag gjorde 4 set av varje, typ 8-12 reps. Förutom sista setet som fick bli typ 6 reps. Gick ut hårt med tunga vikter. Lika bra. Är ju kul.

Här finns passet i rörligt format. Jag vet, skrev fel på en övning. Vi får leva med det.

Känslan efteråt. Nej men hallå NÖJD. Fy fan vad jag älskade livet då. High on life deluxe. Ge mig den känslan oftare tack!

Sjukt ändå att det är en känsla jag älskar men som har så mycket uppförsbacke.

Förlåt människan, för vi vet inte bättre.

Det är för övrigt också latheten som orsakar att jag inte städar oftare, att jag inte sorterat alla spritflaskor som stått i trappan en vecka, som gör att jag är dålig på att plocka undan efter mig och som orsakar diverse. Min lathet orsakar inga kriser i livet, den är bara störig. Mänsklig.

Jag är en bra människa ändå. Otroligt duktig faktiskt. Och lat. Det är inget problem när jag har insikt om det och på så sätt har förmågan att hantera det. Det blir värre när vi inte har insikt. Inte vill tänka på det och istället gömmer oss bakom massa annat som “jag är för trött” eller “jag har inte tid”. Då blir det dåligt på riktigt. Precis av samma anledningar som att massa annat blir dåligt bakom exakt samma ursäkt, t.ex: att inte öppna posten (yes, vi är många som tycker det är så tråkigt så att vi inte gör det) eller fortsätta att sitta i soffan och äta godis med livet-är-skit-tankar som för att unna sig och en tyst protest mot det vi upplever är jobbigt.

Livet kan upplevas som skit ibland. Är tankarna frekventa och djupa så får det en diagnos. Men att sitta kvar i soffan och äta godis som en protest mot ett “perfekt” samhälle man inte vill vara delaktig i är lite som att gå och vara arg på något i det tysta. Det är bara du som drabbas.

Sockret löser inget. Tvärtom spär det på alla livet-är-skit-bryderier.

Vi kan sitta i soffan och äta godis utan att vara dåliga människor som är värda mindre. Men vi behöver göra det med insikt om vårt beteende. Med insikten om att just nu engagerar vi oss i en aktivitet som inte bidrar till något annat än en lugn stund. Vilket kan behövas. Men vill du bli piggare, gladare – ja då behöver du göra något annat. Och det som står mellan dig och den känslan är lathet. En mänskligt egenskap och ett beteende vi alla håller på med.