Det är halvlek i sommaren och jag funderar på vad jag vill göra av fortsättningen. Jag är i sommarstugan, den som ligger vid en sjö i Hälsingland cirka tre stenkast från landsvägen till Falun. Jag cyklade gravel härifrån igår, och tänkte när jag rullade snabb rödfärgad asfalt att jag hade Dalarna i ryggen. Sedan vek jag av på grusväg in i levande björnrike och det blev mer trögtrampat. Tänker alltid att det är så bekvämt på landsväg, även om det är tungtrampat uppför så är det ändå lättrullat. Tills det kör om ett fordon som inte förstår vilket fartdrag det är när man kör om en mjuk levande person utan plåtskydd i 90 kilometer i timmen. Det borde alla trafikanter få känna på, för att sedan förstå att man kan göra annorlunda.
Cykling ingår absolut i resten av sommaren. Både gravel och stigcykling. I mina drömmars drömmar hade jag åkt och cyklat i Lofsdalen och Tänndalen men vi får se. Gravel kan jag cykla lite var som. Ska reka några rundor där hemma och tillbringa sena kvällar på cykeln. Det märks skillnad på kvällsljuset nu, att det faktiskt vilar lite om nätterna.
Jag är fortfarande nöjd över att cykling handlar om upplevelse snarare än prestation för mig. Det var förra året jag bestämde mig att cyklingen ska vara en sådan där grej som jag inte vill ha som mål att bli bättre på. Inte öva nya grejer eller utveckla teknik. I alla fall inte som främsta mål. Den prio som står överst är att cykla mig lycklig. Det tänkte jag på igår på en tungrullad raksträcka. För vad är det med cykling som gör att många av oss liksom inte kan trampa lagom utan alltid tenderar att trampa oss svettiga, liksom ligga på precis över tröskel? Jag blir särskilt påmind om det när jag ska cykla till en middag eller så. Avslöjad av eftersvettningen.
Läsning ingår också i resten av sommaren. Jag ska precis påbörja Fördolt är minnet av människan och funderar på om jag ska läsa Allegro Pastell också. Lite tveksam. Sara Osmans Allt vi inte sa och gärna även Anna Björklunds Kvinnomanualen. Jag har att göra om man säger så. Orkar däremot inte fortsätta läsa Pascal Engmans Kokain pga tycker inte den är så bra? Vill se nya Just like that och de avslutande avsnitten av Happy Valley.
Jag vill ta med mig böckerna ut i min vilda Alaskaträdgård och sitta ostörd och läsa när eftermiddag blir kväll. Kanske åka på en ensampicknick någonstans. Upp på ett fjäll kanske? Jag vill läsa i ett tält, helst taktält. Det är något med att läsa som känns så lyxigt: en liksom icke-nödvändig grej för min vardag som innebär tid jag ger mig själv istället för att göra borde-saker som städa, maila, tvätta, fixa, scrolla.
Det finns två fjälliga grejer som stått på min sommarlista både i år och förra året: Bunnerfjällen och Ottfjället. Dessa två är fortfarande ogjorda. Jag vill till flygplansvraket, och till toppen förstås, på Ottfjället. Bunnerfjällen är lite mer vagt, är ju mer av ett område. Dit vill jag med tält och god mat. En tredje grej är att packa vår expeditionsbåt med tältprylar. Det vill jag göra med min kille men hans schema är en påminnelse om att sommaren inte är oändlig och det nyper tag i mig som en otrevlig påminnelse. Vi som har det så trevligt, med sommaren. Att tänka på refrängen är alldeles för förnuftigt och tråkigt?
Just det jag vill helst fiska också och det är med enorm saknad som jag inte kommer tillbringa en vecka i Norge i augusti med havsfiske. I tre år har jag haft sommarens absolut bästa vecka på en liten båt till havs. I skrivande stund bestämmer jag att denna förlust absolut måste vägas upp av den där cyklingen jag längtat efter.
Hela mitt inlägg har hittills i princip bestått av sådant som är mitt hemma. Jag bor nästan på fjället, fisket är på fjället, tältnätterna är på fjället och cyklingen är nästgårds. Sommarstugan är också mitt hemma, även om det är 350 km från mitt permanenta hem.
Bitivis retar det drömmarna som sitter på en av mina axlar att det inte blir något större och mäktigare än så denna sommaren. Men drömmarna har inget att argumentera med för de har inte uttalat några andra önskemål. I ett samhälle där vi är vana vid att allting behöver växa och bli större känns det ibland felaktigt att jag skulle vara nöjd såhär. Görandes sådant jag kan göra vilken annan helg eller årstid som helst på året.
Så lurade blir vi om vi inte ser upp.
Imorgon kommer en vän till mig och hälsar på i sommarstugan, och resten av dagen och kvällen ska jag tillägna reflektion. Det är svårt att reflektera på beställning, men jag vet på ett ungefär vilka tillstånd som skapar reflektion och det ska jag ge mig: kravlös fysisk aktivitet och tid med mig själv.
Framför mig ligger två oplanerade juliveckor innan veckan med augusti hälsar på tillsammans med mina föräldrar. Jag är inte van vid att ha så mycket tid utan planer. Det är nog därför det här inlägget kändes som ett behov. För att styra upp, strukturera upp, bli ett verktyg i att skapa något. Men jag avslutar det med enbart en insikt, vilket är gott nog. Det är spännande att vara människa.
Tack för att du terapilyssnade.
