Jag vaknar i mjölk. Ljuset är mjukt men jag ser inget utanför fönstret. Jag blundar lite till, hör nyheterna långt bort. Vaknar till på riktigt senare och nu ser jag gräset, medan molnen sakta mjuknar och försvinner bland träden på andra sidan älven. Där ovanför syns en blå himmel. Sol, idag igen. En mjuk och fin dag.
Imorse gick jag ner till älven. Drog av mig kaftanen och steg ner. Det var länge sedan sist, och inte alls lika bryskt kallt som jag trodde. Vattnet är alldeles klart och jag ser varenda sten under ytan. Ingen är vaken och ingen stör. Det här är ett sätt att göra dagen till min. En början som sätter riktningen. Jag tror man behöver prova på att göra dagen till sin några gånger innan man verkligen förstår skillnaden.
I våras jobbade jag med intentionen av att skapa lugn och ro i själen med att göra mindre av saker. Många drömmer om att jobba 80% med full betalning, till exempel. Jag provade det. Fakturerade 100% enligt mina mål, och mer därtill, och hade luft i kalendern.
Men det fungerade inte för mig. Jag tappade fart i huvudet. Jobbade segt. Prokrastinerade eftersom jag hade råd: jag hade ju tid och möjlighet att kunna göra det. Det var inget för mig.
Jag behöver fart runt omkring mig och fart i livet för att tänka skarpt och klart. Mycket av mitt jobb handlar om att tänka smarta idéer, kreativa sätt och framförallt att göra saker annorlunda och mer framgångsrikt. Min styrka är att tänka planer som frångår vad alla andra gör. Det är vad som skapar genomslagskraft och försäljning i mina projekt och kunduppdrag. Min hjärna tänker inte smart när allt går långsamt. Min återhämtning behöver vara i den form som är anpassad för mig.
Mina två senaste arbetsveckor har bestått av två dagar i veckan i Östersund. Det är något särskilt med att hoppa in i bilen tidigt på morgonen och parkera när stan vaknat. När jag kört workshops, åkt iväg på stora föreläsningar eller kundleveranser så har det alltid följt samma mönster med tidiga morgnar och att vara redo före alla andra. Jag tycker om den pendlingen också till Östersund. Jag associerar det med affärer, och affärer driver mig. Jag säger det allt oftare i möten: att jag älskar sälj. Att skapa vägar till försäljning. Och jag tror framförallt på att vi alla är människor, oavsett vad som ska säljas och köpas, och att vi köper saker av rationella och emotionella skäl i olika hög utrsträckning beroende på våra olika personligheter.
Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen. Jag skulle ju skriva om hösten. Och hade det varit hösten 2021 eller hösten 2020 eller hösten 2019 så hade jag listat fjälltoppar jag vill upp på, vattenfall att fota eller leder att springa. Just nu känns det där inte så viktigt, vilket i sig är en anledning till att det blivit rätt lite outdoor i mina kanaler. Outdoor är liksom kulissen, en självklar arena jag spelar på. Men livet känns större och så får det vara. Jag var förresten och tränade på Fenix i Östersund igår:
Träningen får ta större plats i höst. Och min fysiska hälsa. Jag skrev på Instagram att träning blir aldrig mindre jobbigt, det är bara jag som blir starkare. Och att träningen är lika viktigt oavsett om jag väger 25 kg mer eller 25 kg mindre. Just nu är det tydligare mot mer än mindre och jag funderar väldigt mycket på hur man får prata om viktnedgång nuförtiden.
8 kommentarer
Så sant – träningen fortsätter att vara jobbig oavsett hur stark man blir 🙂
Jag är enig med er som säger att vi behöver prata om vikt, men på andra sätt. Inte utifrån att låg kroppsvikt är bra och hög kroppsvikt är dålig, utan med andra ord, och med andra intentioner. Och inte minst – att vikten är bara en av många parametrar kring hälsa.
Jag tror att vi personliga tränare har ett extra ansvar i detta. Man kan inte förutsätta att “alla” som tränar eller ägnar tid åt sig själv och sin hälsa vill gå ner i vikt! Men alla måste också få välja själv om man vill upp eller ner i vikt, eller bara låta det vara som det är.
Intressant att alla fastnade vid viktsnacket, det engagerar ju verkligen! Jag fastnade vid känslan att åka till Östersund och peppen för business. DET inspirerade mig! Känner lite av det nu när jag är på väg till Malmö för konferens!
Jag är själv i ett läge där det är extremt mycket fokus på min vikt, är i utredning för att försöka få barn som ensamstående och ligger på gränsen för att väga för mycket. Under utredningsprocessen har det varit obehagligt mycket fokus och frågor kring min vikt och hur jag planerar för att gå ner inför en eventuell IVF-behandling. Jag har alltid varit “överviktig” med BMI-mått mätt, men alltid tränat massor, alltid kunnat springa, vandra, åka skidor och göra allt jag vill i livet. Ändå är jag i sjukvårdens och samhällets ögon alldeles för tjock. Känns som att man överöses med budskap överallt om att gå ner i vikt, det är hälsohets och minska i vikt var jag än scrollar. Särskilt nu i början av hösten. Ser gärna att det finns några platser kvar på internet där viktnedgång inte är det primära fokuset i content om träning och hälsa 🙂
Madeleine, det gör ont i mig att läsa det du skriver för jag har själv varit där. Jag låg för långt över gränsen och hade för lite tid på mig så det blev inga barn för mig och jag har accepterat det. Jag insåg att hetsbantning skulle göra min kropp mer skada än nytta och det är otroligt frustrerande att vården går efter EN siffra istället för att faktiskt titta på hur man MÅR. Förlåt för rant, ville bara säga att jag vet vad du går igenom. <3
Jag läser din blogg för att du inspirerar mig att följa mina drömmar och våga vara styrd innifrån, i kontakt med min inre längtan. Och att njuta av livet och våga mig ut på mer äventyr.
Tycker det är så sjukt ointressant att läsa om viktnedgång, det är inte därför jag kommer hit på din hörliga plats på internet. För mig skulle det tillföra noll inspiration. Att läsa om vad andra gör för att tillföra energi och gott mående i sina liv, det däremot är spännande.
Hur man hittar till sin inneboende motivation och lust till att ta hand om sig själv.
Det pratas vikt och kropp överallt, vi är knappast i ett läge där det inte premieras att tappa vikt och vara smal. Frågan för mig är inte om eller hur man får prata om det, men varför man vill prata om det. Vad tillför det?
Jag tänker att det är viktigt att kunna prata om vikt, men också viktigt att vi pratar om hur vi pratar om vikt. Det är ett ämne fyllt av värderingar, många av dem negativa: av skam, lättja. Och att viktnedgång är sammankopplat med lycka. Och hur vi befäster dem eller neutraliserar dem tror jag är avgörande.
Har hört termen ”snyggträna” och att det måste man ju få säga – men det implicerar ju också en hel rad värden om den befintliga kroppen. Om börsen kring snygga, mindre snygga kroppar och liknande.
Jag tänker när kroppen blir estetik, när det blir tyckande och smak som ska värderas – då är det knepigt.
Pratar man om vikt kopplat till funktion, till kroppen som ett verktyg för att nå sina mål – då är man på väg mot något positivt och neutralt tror jag.
Att ha breda axlar är för att man har tränat kroppen på att lyfta tungt, att man vill gå ned i vikt för att göra kroppen smidigare eller lättare att ta sig fram. Då blir vikten ett medel för något. Formen blir sekundär. För att bli svinstark är ju fett och muskler avgörande. Huruvida det ör snyggt eller inte ör ju inte med i beräkningen, ska 500 kilo upp i marklyft eller bilar dras så krävs det vissa förutsättningar. Likaså för att sätta vissa tider på 100 meter eller marathon.
Sålänge vi betraktar kroppen ur ett först estetiskt perspektiv istället för funktionellt så tror jag att det ör svårt att arbeta bort stigman kring vikt.
Bra beskrivet!
Kloka reflektioner som vanligt Sara! Jag förstår precis det där med att fart och rätt mängd tidspress skärper till och styr upp ens kapacitet.
Vi måste våga tala om viktnedgång, lika viktigt som viktuppgång eller annan typ av förändring för att skapa balans. Om man upplever att kroppen inte befinner sig där vill säga.