Vi har allt det vackra framför oss

Vi har allt det vackra framför oss, sjunger Benjamin Ingross i låten “Allt det vackra”. Under några veckor kommer jag och Bucket Life att skriva inlägg på teman från låttexter och titlar vi fastnat för. Här är mitt inlägg på tema Vi har allt det vackra framför oss:

Jag vaknade och tittade på honom medan han sov och tänkte att jag har honom inte. Jag har honom bara till låns. En dag finns ingen av oss mer.

Hans käklinje är rak och bestämd och kanske har den alltid varit det oavsett ålder, oavsett vilken flickvän som legat på hans axel med armen tryggt runt kroppen och blicken vilandes mot honom. Hans käklinje kommer alltid vara rak och bestämd alla hans år. Så länge han finns.

Vi skrattar ofta och han säger att han kommer skjutsa mig i rullstol när vi blir gamla och när han gör dumma saker så säger jag sluta nu, jag vill inte behöva ta hand om dig som en grönsak om något går fel. Vissa dagar känns det tröstlöst att tänka att så unga som vi är idag, så unga blir vi aldrig igen. Andra dagar känns det vackert vemodigt att vi kanske får bli gamla tillsammans. Sådär som i en bok där man gråter finstämda tårar mellan bladen. Som att vi har allt det vackra framför oss när det vi delar mellan oss blir större, starkare. Tryggare.

Jag har en bild av att ungdomen samlas kring allt det som är utanför den fysiska kroppen. Sökandet. Upptäckterna. Upplevelserna på utsidan. Viljan att hitta sin plats. Jagandet av acceptans. Letandet efter mer. Alltid detta mer. Den snyggaste killen i baren, trendigaste jackan att ha på sig, nästa jobb på stegen. Finaste hemmet på instagram.

Med åldern samlar vi på fler mellanrum som vi lägger till samlingen på insidan. Vi backar bak från första raden och lämnar platsen till de som fortfarande söker och bubblar. Mellanrummen fylls med acceptans. En känsla för det som blev. Allt det vi sökt, upptäckt, jagat gav det vi är just nu. Saldot på livets resultaträkning. Och när vi är unga så känns tankarna på allt det där trist och sorgligt men nu när jag är äldre känns det lugnt och vackert.

Men det är inte självklart att det blir vackert. Stänger vi in oss och barrikaderar oss i offerkoftans bittra rum så blir de sista åren svarta. Ensamma. Och de sista åren kan bli många.

Jag vill att just de ska vara varma. Jag vill känna varje egenhet han har med värme. Måhända sitter jag i min rullstol på ålderns kant medan han envist ska gå upp på stegen för att fixa något till mig. Så som han alltid har gjort. Kanske skruva en hylla vad vet jag. Jag vill kunna varje millimeter om vår kärlek så att jag vet vilken svordom han använder redan innan han säger den, när han tappar skruven på skruvdragaren och slår i tån i stegen. Jag vill göra de små sakerna för honom som jag vet han tycker om. Steka pannkakor med extra mycket smör så att det blir krispigt i kanterna.

Kanske är skillnaderna mellan oss som skapar skav just nu det jag kommer tycka mest om sedan. För att jag kommit till ro med att allting inte sker på mitt sätt och att det också är okej.

Så även om vi har allt det spännande och bubbliga och hisnande just nu så har vi allt det vackra framför oss.

Klicka gärna på hjärtat om du uppskattar inlägget. Och läs tolkningen på Bucket Life också!