Min norrbottning till fästman protesterar nog högljutt inom sig när jag ställer alla de där framtidsfilosofiska frågorna till honom. Som att skatta sin dag mellan 1-10, vad han vill ha mer av i livet och allt det där. Jag tragglar envist på och det är inte alltid enkelt men det är alltid så. jävla. nyttigt.
Vi sa båda att de vi vill ha mer av under 2022 är fjällturer. Vi hade så extremt få av dem under 2022. Plikten kallade lite för mycket och jag hade en känsla av att så många dagar rann iväg utan att jag hann uppleva något.
Såklart finns det mycket vi har gjort också. Fjäll vi varit på, skiddagar vi minns och turer jag älskat. Men de ha varit för få och jag har inte känt igen mig själv utifrån vad jag gjort av min tid. Problemet med 2021 var att jag inte haft så mycket av den där tiden som varit fri från plikt och skyldigheter. Och 2022 vill jag har mer av pliktfri tid så att jag kan unna mig alla de där äventyren som min själ mår så bra av.
Exakt vad som väntar vet jag inte ännu. I januari blir det en del tid hemma i Åre och jag vill så himla gärna tillbringa en del av min vardag i skidbackana. Januari är perfekt för det. En helg åker jag till Dalarna på en vinterhelg med perfekt mix av vinteraktiviteter, god mat och lite kultur.
I februari blir det Norrbotten ungefär hela månaden med väldigt mycket skoter och sedan är det mars och då brukar vädret vara lite vänligare för mer utomhusvistelse. I år ska jag försöka njuta av vårvintern till fjälls också. Gå på turskidor. Göra sådant där härligt. Pirret!
Och sedan till sommaren vill jag cykla mer ute. …vilket jag säger varje år men aldrig känner att jag får nog av!
Det är inte de stora äventyren jag vill ha fler av, för de är redan många i mitt liv. Det är de där vardagliga. Att inte rulla hem från jobbet direkt till soffan utan att istället uppleva något litet däremellan. En stjärnhimmel. Ett norrsken. En solnedgång. En regnbåge.
