Jag bränner tungspetsen på termoskaffet och sittunderlaget är tunt

Det är -24 grader och plasten som pjäxan är gjord av är så hård att foten kämpar sig ner med stor smärta. Näshåren fryser och min hy skriker. Mina tre lager underställ och den bylsiga jackan gör alla mina rörelser klumpiga. Telefonen ringer i bröstfickan innanför dragkedjan. Jag fryser fortfarande om händerna från förra gången jag tog av mig vantarna. Tummen på vanten är stel. Snoret rinner. Kinderna blossar.

Det är en höstruskig kväll och det stormar åt alla håll. Jag kastar en blick in genom fönsterspröjs och det ser varmt ut där inne. Regnet anfaller mina ögon som svärdspetsar och jag kurar ihop överkroppen för att tränga mig igenom motvinden. En bil kör förbi och sprätter snöslask och jag landar med ena foten i en brunsörjig vattenpöl med tunt och frasigt islock.

Backen tar aldrig slut och jag kan inte komma på en enda positiv tanke. Jag känner energin rinna ut genom fötterna. Varför gör jag detta egentligen frågar en röst i huvudet men jag är för trött för att komma på ett svar. Snålblåsten gör ont i öronen och jag undrar varför det aldrig kan vara medvind för en. gångs. skull. Skithelvete. Skavsår har jag också. Eller jag känner att det är på väg i alla fall. Är vi framme snart? Trots tröttheten inser jag hur fint det är runt omkring mig men det är skitsamma för jag är trött och skulle det verkligen vara såhär långt?

Det ser mysigt ut med en eld på bilderna. Så vi packar ryggsäckarna med ved och mat och termosar och grejer och de väger tjugosjujävlakilo och vi börjar gå. Glöden tar för lång tid så vi eldar korvarna över lågorna och en och två och ännu fler går sönder och rullar sig i askan. Jag bränner tungspetsen på termoskaffet och sittunderlaget är tunt. Dessutom är rumpan kall va fan. Jag spiller ketchup på byxan när jag ska balansera korv och korvbröd i tumvanten. Vi äter snabbt. Börjar snart frysa. Men det såg trevlig ut på instagrambilden.

Vi ska ut och tälta och har börjat packa väskorna. Prylarna tar över hela vardagsrumsgolvet och jag gör stigar mellan alla plagg och saker för att komma fram mellan soffan och köket. Det känns som en lyx att packa en weekendbag för att bo på hotell. Men vi ska sova nästan direkt på mossan och behöver en miljon saker för att överleva det. Varje smart pryl fyller sitt syfte och de fyller ett helt sovrum hos oss. Enportionsförpackningar med O’boy ligger som strössel i hela rummet precis sådär som hårnålarna alltid samlas utspridda i hörn och på hyllor i mitt badrum. Vi ska ut ett dygn i skogen och packar lika minutiöst detaljerat som om vi hade en enkelbiljett till månen.

Tankarna trängs i medvetandet och allt jag vet är var jag är och var jag ska. Det är långt kvar. Kilometrarna tickar långsamt ner och jag tänker på allt jag ska dricka när jag kommer hem. Loka Crush. Mineralvatten. Pepsi Max. Saft! Jag smackar torrt med munnen och kan knappt svälja. Det finns inget att svälja. Det surrar i mitt öra och jag vill springa bort från det. Ljudet går in i hjärnan. Tar aldrig slut. Solen står lågt och jag kisar envist. Surret igen. Det frasar när jag drar med handen över axeln och jag inser att när jag stannar samlas myggen och kalasar. Förskräckelsen ökar på stegen. Det är knastertorrt i gommen och pulsen bankar i handleden.

Det är som att alla tror att det alltid är enkelt att komma iväg på äventyr, skrev en person till mig häromdagen. Det är det inte, enades vi om. Inte för oss heller.