Att få vara en stund på den här jorden ändå

Lägenheten fylls av skratt redan första kvällen. Jag öppnar en vinflaska som jag fått av min kille till min kompishelg och vi äter en sen middag. Älg och röding tillagas på spisen och vi tänder alla ljusen och de hårda väggarna blir mjuka av sorlet. Vi pratar oss igenom vilka vi är och vilka vi vill vara. Diskussionerna tränger in i ärligheten och fyller själen med liv.

Morgonen efter går jag tyst ut i krispigheten. Jag promenerar till byns ena bageri och köper surdegsbröd. På ICA köper jag allt annat. Sedan samlas vi för en kort frukost innan vi alla flitigt jobbar i varsitt hörn i några timmar. Men när solen ännu kastar sina mjukröda strålar på marken åker vi till Järvsöklack för after work. Stigen är kort men intensiv och snart nog är vi uppe för att se det sista av det glödande klotet som strax tyst trillar bakom stupet. Vi går nerför de hala stenarna i halvdunklet och åker hem till bastun som väntar med värme. En kall folköl svalkar. Och sedan dukar vi fram vår plockmatsrepertoar som denna kväll blir extra fulländad. Någon gör hasselbackspotatis. En annan häller upp mer vin. Att få skratta mellan getost, bakade tomater, räkfyllda avokados är livet.

Jag plockar fram tre vita muggar jag köpt i Köpenhamn för ett år sedan. De har legat i en brun papperspåse sedan dess och väntat på rätt tillfälle. Det tillfället är nu. Ända sedan jag hälsade på en kompis och valde ut koppen med den handskrivna texten ”helvetes jävla helvete” har jag velat skriva på min egna kaffekopp. Så ikväll gör vi det. ”Vad fan är problemet” präntas med omsorg på den första koppen.

Vi vaknar till flödande ljus på lördagsmorgonen. Och vi skrattar åt kaffekopparna från kvällen innan och fyller dem med kaffe och mjölk. Någon timma senare snörar vi på oss löparskorna och står vid starten till Ljusnanleden. ”Vi ses om två och en halv timma” säger vi till varandra och ger oss iväg i varsin fart. Den glesa tallskogen ger glädjeskutt och vi springer i solskensflares och lövregn. Jag har inte sprungit sedan i somras men benen känner bekant till det regelbundna trummandet. Ibland måste jag stanna till vid en liten fors och ta in världen. När vi ses igen gör vi en hurrande high five och enas om lyckan vi känner från det vi just var med om. Sedan försöker vi oss på en gemensam selfie och ger det femtiotre försök.

Till kvällen har vi bord på Järvsö Lanthandel och vi promenerar dit i mörker. Samtalen har ännu inte tystnat. Frågorna och reflektionerna fortsätter. Tränger längre in i själen och glöder med sina insikter. Jag känner mig varm och lycklig och kåldolmar fyllda med trattkantareller ställs framför mitt vinglas. Tänk att få ta den här platsen på jorden en stund ändå. Och få dela fina stunder med vänner. Bli berikad med deras närvaro och tankar och diskutera sådant som människan funderat på i hundratals år. Vi behöver inte landa i några svar. Vi behöver bara få vara med varandra och med oss själva.