Sommar i Gautosjö och Lapplandsfjällen

I vintras var vi till Camp Gauto för första gången och vi sa redan då att vi ville komma hit i sommar också. Så nu är vi här och fjället grönskar och fjällsjöarna är oändligt mörka. Forsarna brusar och när du höjer blicken ligger det snö på topparna. Det är sommar i Gautosjö som ligger efter Laisälven och där vägen tar slut fem kilometer bort i Adolfström där Kungsleden passerar. Polcirkeln hittar du någon timme norrut och Arjeplog är närmsta stad.

Vi kom hit med fullpackad bil för att allt skulle vara möjligt. Redan när vi körde upp tänkte jag att det första jag ville göra när vi kom fram var att ta mig ut på en led och upp på en höjd i solnedgången. Sagt och gjort, en halvtimma efter att vi parkerat på Camp Gauto började jag springa mot Gautoberget ett stenkast bort. Medan Danny lastade in grejer i stugan vi hyrt på campen tassade jag över stenar och rötter i en envis uppförsstigning som bara blev brantare ju högre upp jag kom. Myggen följde med hela vägen så det var aldrig läge att stanna. Pulsen blev högre, andningen tyngre, musklerna stumnade men hjärtat var lätt. Den där kvällen uppe på berget sparar jag länge!

Dagen efter var det fredag och alldeles oplanerad. Jag lagade äggröra till frukost och dukade fram Norrskensfil och kakaogranola och skar upp falukorv som pålägg till knäckebrödet.

”Vi cyklar” föreslog jag efter att ha konsulterat internet. Jag använder alltid Fjällkartan (eller Terrängkartan om jag är utanför fjällvärlden) för att hitta stigar och möjligheter. Sedan brukar jag googla runt och hitta ledtrådar; är det här en led som passar mig och det jag vill göra? Ju mindre känt område desto färre träffar på internet…

Vi utgick från Adolfström och cyklade Kungsleden mot Jäckvik eftersom vi hört att leden mellan Adolfström och sjön Luvtávrre var fin för mtb. Men vi kom inte så långt för snart nog hade Danny cyklat sönder sin slang. Eftersom det var en sådan där dag som skulle visa sig bli typisk hade vi ingen extraslang så han fick snällt promenera tillbaka medan jag rullade nedför fjället och faktiskt hade riktigt roligt även om det blev lite kort.

Efter cykelhaveriet bestämde jag att vi skulle springa stig istället och leden till Bäverholmen såg lämplig ut på kartan. Den gick mestadels i fjällbjörkskog utan större höjdmeter. Vi tog båttaxi från Adolfström till Bäverholmen och grundade med en våffla på Bäverholmens värdshus; samma ställe som vi stannat till vid många gånger när vi passerat med snöskoter.

Att äta mat precis innan jag springer eller cyklar är alltid en dålig idé. Min kropp ägnar all kraft till att smälta maten istället för att vara den motor som tar mig framåt. Halvvägs in på den 8 km långa leden landade jag med högerfoten i en fot och var med om mitt livs första stukning. ”Bara den inte är bruten för då vet jag inte hur jag ska komma härifrån” var det första jag tänkte och som andra tankeruta vad jag behövde göra för att minimera skadan. Det spelade egentligen inte så stor roll för det enda jag hade med mig förutom pojkvän och telefon var en myggspray. Istället fortsatte vi vidare mot bilen, försiktigt men samtidigt så snabbt vi kunde. Jag sträckte upp foten genom fönstret och åkte således hem med en fot i högläge och kylde den snart med en flaska kall Crémant och snart nog var den lindad. Sedan bestämde vi oss för att åka ut med båt och fiska. Men vi var inte ens välsignade med fiskelycka just denna dag. Så kan det gå konstaterade jag och var ändå glad i hågen efter en fin dag som var kantad med lite otur.

Jag har sett hemska bilder på stukade fötter som ser ut som handbollar men min vrist klarade sig rätt bra ändå. Så när det blev lördag och väderprognosen lovade en riktig pangdag bestämde vi oss för att flyga ut på fjället med ett sjöflyg från Camp Gauto och vandra Kungsleden ner mot Bäverholmen för att äta lunch och sedan åka båt till Adolfström.

Vid 10 flög vi iväg och precis som när jag flög helikopter i Tärnaby ville jag aldrig landa. Det är magiskt att se världen uppifrån på rätt så låg höjd. Det är som att se ner på verkligheten med ett förstoringsglas på något sätt. Vi landade på sjön Gávasjávarrie och sedan väntade runt 16 km fin fjällvandring innan vi nådde Bäverholmen.

Första kilometrarna gick vi fritt på fjället för att ansluta till Kungsleden en bit bort. Och halvvägs var det dags för vätskestopp. Då korkade vi upp den där flaskan Crémant som någon dag tidigare kylt min fot och skar upp Fuet Iberico. Solen sken och det var tillräckligt med vind för att hålla myggen borta och livet var allmänt härligt. Runt omkring oss var fjäll vi kört skoter på några månader tidigare och framför oss hade vi 7 km nedförsbacke till Bäverholmen.

Vi mötte bara en annan person längs leden och det var en tjej på väg mot Hemavan (12 mil bort). Hon såg plågad ut i den långa uppförsbacken uppför fjället och hon hade en halvmil bakom sig med tryckande värme i björkskogen och förmodligen alldeles för många myggkompisar. Det var varmt att gå även för oss; i nedförsbacke och utan packning.

Sista markerade kilometern till Bäverholmen tog aldrig slut och när vi kollade både karta och klockor var den 50% längre än utlovat. Energin räckte precis fram till disken där jag beställde in renskav och dubbla drickor. Vi skålade nöjt över dagen och tog lite senare båten tillbaka och promenerade rakt in i en after hike och en eld med utsikt över forsen på Camp Gauto. Den där elden återkom vi till några timmar senare efter middag och suröl när Robert korkade upp en flaska iskall Bollinger och tog fram spiralkorv och grillspett och lite senare ren, chips och Kalixlöjrom. Och så satt vi där i det begynnande julimörkret som ändå aldrig blir mörkt och lördag blev till söndag.

Idag ska det regna och vi vet inte hur länge vi stannar här i Gautosjö. Vi vill ta revansch på mtb-cyklingen längs Kungsleden och jag har några fler stigar jag vill utforska. Sedan finns ju oändligt antal fiskevatten såklart. Så vi stannar nog en stund.