Det är det här som är grejen

Det är tisdag eftermiddag när vi kör upp till Ullådalen. Klockan är strax före 17 och det är alldeles fullt på parkeringen och då är det ändå knappt en enda turist i byn. Men vädret är M A G I S K T och alla har tänkt samma tanke. Att njuta på fjället i kvällssolen!

Jag ska erkänna att jag har lite svårt för dagar och kvällar som dessa, när det liksom är lite för bra. Men jag jobbar på att inte känna prestationsstress i det alldeles perfekta, utan istället låta det som är perfekt sköta sig själv och att bara hänga på i känsloflowet. Och dra nytta av det där med förundran. Det anti-inflammatoriska som jag ska skriva massor om vid tillfälle när jag har feeling för jag har läst på ännu mer om det.

Men nu är klockan 17 och vi har parkerat bilen i Ullådalen och tar de första stavtagen uppför berget. Det är ingen Stockholmsträngsel men man ser dem överallt på fjället. De små svarta prickarna. Människorna! Vissa har grävt sig en snösoffa i skydd bland fjällbjörkarna medan andra tar sig uppför och nerför på längdskidor, topptursskidor och turskidor. Vi kör med det senare och det går fantastiskt lätt uppför. Men vi får plocka av oss kläderna ändå för när klockan närmar sig 18 bränner kvällssolen mot axlarna och det är vindstilla. Sa jag att det var M A G I S K T?

Vi tar oss upp mot Stendalen och vänder sedan om mot min frukosttopp som jag inte besökt på länge. Där hittar vi lite torrt lingonris och slår oss ner och blickar ut över Åredalen bort mot Duved. Det är för jävla fint ändå. Vårvintern!! Det är ju ändå det här som är grejen.

När vi är färdiga med vår förundran så åker vi neråt på vingliga ben. Den tunga sockersnön är ingen superkombo med smala turskidor men det går vägen hela backen ner till bilen. Och när vi lastat i oss själva och kör ner så tar vi den guldiga kvällsolen med oss och någon timma senare försvinner den bortom fjälltopparna.

Det var tisdag kväll den 21 april det. M A G I S K T.