Det krockar lite i min kropp just nu. Viljan och längtan pockar på uppmärksamhet från allt det som är nu. I ett inlägg förra veckan skrev min kille såhär om mig:
”Du kan sitta högst upp på en fjälltopp i gassande sol och efter 7 minuter säga att du helt plötsligt längtar till sommaren?! Nån gång har du sagt att du längtar till skidåkningen strax innan sommaren ska börja… alltid the next big thing. Otåligheten personifierad det är du det.”
Och man kan säga att allt det där känner jag just nu. Rastlösheten rusar runt i min panna och får mig att längta bort till massor av ställen utom där jag är just nu.
Jag vill kitesurfa på Öland (efter att jag läst om hur bra det är i en instapost). Helst nu på studs. Inte sedan någon gång i sommar. Jag vill cykla stig på Österlen. Alla dagar då det blåser storm här i Åre vill jag kunna köra en halvtimma bort till fina cykelstigar. Österlen är inte en halvtimma bort men det är i alla fall i Sverige. Jag vill åka norrut till var som helst där det är fjäll och inga människor. Jag vill packa skoter och turskidor, en gigantisk trave ved och andra viktiga saker i livet. Jag vill ha vinter och sommar samtidigt. Snöstorm och evighetsljus som på midsommar. Porlande fjällbäckar och stillsam nysnö. Ge mig allt.
Jag mår riktigt, riktigt bra just nu och jag vågar knappt skriva det för då händer det väl något som skaver. Men det är en fin känsla trots att jag inte riktigt trivs i den utan ändå måste skapa mig någon form av längtan för att kunna hantera den.
Hur vältrar du dig i känslan av att leva i totalt flow? Hur bevarar du den? Vad gör du av den?
Hos mig så både föds och lever den känslan utomhus. Igår morse vaknade jag till vad som lät som storm och en alldeles vit värld. Så värst stormigt var det inte trots allt även om jag och Hazel tog pickupen längs med en skogsväg och skidade ut i orörd snö i skogen vid fjällets fot. Vi var ute i strax under två timmar och lyssnade på fraset under skidorna.
När jag åkte hem spelade jag Freya Ridings på hög volym i bilen. Låten You mean the world to me går på repeat och jag kan inte få nog. Och jag vet att när en låt etsar sig fast på det sättet och jag spelar sönder den utan att tröttna, ja då mår jag riktigt bra – och det är som att kraften i den musiken får känslan att leva längre.
Våren och sommaren 2017 körde jag ofta sträckan Åre-Stockholm och jag minns alla låtar jag spelade som om det inte fanns någon gräns på volymknappen. SOM jag mådde då. Även om mycket var en bergochdalbana så minns jag att jag mådde så sjukt bra. Och kanske är det definitionen av att må bra för mig: att må mycket. Jag räds mellanmjölkskänslorna för livet i det tillståndet är så oerhört tråkigt.
4 kommentarer
Känner igen detta så mycket. Jag kan få total overload nästan av känslan av allt jag vill göra på samma gång. Lite med en annan del dock – jag vill också bara vara. Hemma och/eller i vardag, i det som jag tänker att du tänker är slentrian eller mellanmjölkigt men som jag – mitt i allt – älskar. Nästan lika mycket som upplevelserna faktiskt. Där händer livet och kärleken och allt… och känslor händer lika mycket på båda ställena, och jag kan ofta knappt sålla.
Sen är jag riktigt bra på att vara i nuet. Blev förvånad över det där “sitta på en fjälltopp och se fram emot barmarkscykling”. Trodde du var en extrem NUET-människa! Jag försöker sprida _nu_ i min omgivning, kan bli nästan provocerad av alternativet (tänk första gången jag visade mina svärföräldrar Dalarna, i vackraste vinter, och de bara “kan tänka mig att det är SÅ fint på sommaren”. Det var något positivt tänkte de, men jag tyckte det var så märkligt att de inte såg magin just där och då). Lyckas rätt väl att lära folk njutningen i nu, och går det inte direkt så fortsätter jag utan uppehåll, haha! 🙂
Haha ja overload var rätt beskrivning!!
Jag jobbar på nuet men tror att jag är rätt bra på att vara i båda och framförallt samtidigt. Jag kan älska känslan nu och att vara mitt i den men det pirrar liksom också av framtid. Dubbla känslor är också svårt! Haha.
Hej Sara! Jag har läst din blogg i fyra år nu men har aldrig kommenterat. Sorry för det. Vill bara dela med mig av min tacksamhet över att du är så generös med ditt tankesätt och dina funderingar. Samt att du alltid är spot on, det går liksom rakt in i mig det du skriver. Du får det att röras om i lilla grytan och så pang så får jag ett stycke jävlar anamma! Du har hjälpt mig att våga börja ta eget ansvar över mitt liv och hur jag ska strukturera upp mina önskningar om hur JAG VILL LEVA. Powerhour, likasinnade, att vara sin egen bästa vän, naturen, äventyren, livet etc etc. Jag är så satans trött på Jante, att passa in i samhällets normer (hallå-screw them all) och sååå redo för den sanna lyckan som kommer inifrån. Och lite från vin och choklad då 🙂 Ha en fab måndag! /Maria
Oj! Dagens, veckans – ja kanske LIVETS KOMMENTAR. Tack så himla mycket vad glad jag blir! Heja den där lyckan du pratar om och alla val som tar dig dit!