Igår var jag upp till Blåhammaren, denna klassiska fjällstation 1086 meter över havet som är känd för sin goda mat och som håller öppet hela september (passa på och åk till fjällen!).
En klassiker är att gå (eller springa) från Sylarna till Blåhammaren – eller från Storulvån till Blåhammaren. Men, för några veckor sedan sprang jag från Rundhögen till Blåhammaren och jag gillade den leden väldigt mycket.
Precis som förra gången så bjöd dagen på fantastiskt väder. Vi körde de ca 4 milen till Rundhögen, parkerade och letade oss ut på leden. Till skillnad från sist så var ambitionen inte att springa, istället vandrade jag de nio kilometrarna uppför berget mot Blåhammaren tillsammans med mina föräldrar som är på besök.
På Blåhammaren mötte vi både vandrare och löpare, vissa som precis hade gjort dagens etapp och som såg fram emot en bastu (med världens coolaste panoramautsikt över fjällvärlden) och sedan Blåhammarens prisbelönta och välkända mat.
För egen del fick vi nöja oss med kaffe och fika; för väl uppe på Blåhammaren så hade vi bara gjort halva sträckan – vi skulle ju gå ner igen. Förra gången åt vi riktigt god gulasch här – och absolut första gången, när vi sprang hela Jämtlandstriangeln på en dag så hade de bakat himla goda bullar!
Flera gånger längs vägen såg vi renar, dels en ensam ren som betade på fjället men också en hjord med renar som sprang i full fart – och så två renar nere vid älven vid fjällets fot. Vill man se renar ska man passa på att gå Blanktjärnsrundan – för kolla här! Eller så går man till Blåhammaren för om jag inte minns fel så såg vi ren här förra gången också. Det hör liksom till den ultimata fjällupplevelsen!
Många brukar fråga mig om tips på leder och det där beror så himla mycket på. Hur långt vill du gå? Vad vill du uppleva? Hur jobbigt ska det vara? Hur ensam vill du vara?
Att det blev just leden mellan Rundhögen och Blåhammaren som jag tog mina föräldrar på beror på att längs vägen så får man lite av allt: fin stig genom skogen de första kilometrarna och sedan en älv med hängbro som blir så himla fin på bild. Några kilometer senare får man en himla fin bit led som går under fjällbjörkarnas tak och efter det öppnar fjällets vidsträckta vyer upp sig. Och precis när man känner för en paus så får man den; för då dyker ett vindskydd upp. Och här finns häftiga stenblock att ta coola bilder från. Sedan följer en bit utmanande stig eftersom den är så stenig; men då har man liksom fått lite av den varan också. Och till sist – kronan på verket: en paus på Blåhammarens fjällstation. Ett café och restaurang på fjället liksom – livet kan ju inte bli bättre?
Min pappa på hängbron vid Sevedholm (ca 3km från start)
Långt där borta (ca 3km från där bilden togs, ungefär vid vindskyddet) är Blåhammarens fjällstation, drygt tusen meter över havet
Här vid Blåhammarens fjällstation var det soligt men rätt så blåsigt, vandrarna och löparna kommer från alla håll och samlas på terassen och dricker öl
Här är leden som kommer från Sylarna, jag minns såväl när jag sprang här den sista biten mot Blåhammarens fjällstation förra sommaren (läs allt om det här)
Glada men trötta vandrare i kvällssolen
6 kommentarer
Vilka härliga bilder! Ser så vackert ut.
Tack Carin, det är fantastiskt fint – och så svårt att få på bild.
Klart jag hänger med! 😀 Själv har jag haft bloggtorka det senaste med flytt & grejer, men nu är jag också på gång igen – kul att vara en del av ett nätverk (i mitt fall Everyday stories!). Lycka till!
Ja, så himla kul att följa er flytt till Spanien Emmi!!
Nu har jag läst ikapp dina inlägg och självklart hänger jag med dig på din nya plats. Vackra bilder får promenaden med dina föräldrar, är så supersugen på Sylarna!
trevlig helg Sara!
Klart du ska upptäcka Sylarna! Jämtland väntar på dig!! 😀