Att snöra på sig skorna och sätta lurarna på huvudet. Trycka play på Spotify och kicka igång den där låten som får driv i benen. Att bara ha ett linne på överkroppen, och kanske en tunn, tunn jacka för vinden. Att värma upp med några minuters lätt löpning till backen.
Den där backen som inte behöver vara brant eller lång eller svår eller särskilt imponerande överhuvudtaget. Men som ger nära maxpuls gång efter gång. Att se avtrycken från pigga löparframfötter i gruset. Att trycka ifrån och få till ett flow med teknik och kraft och jävlaranamma.
Att välja några backintervaller på åkern vid sidan om. Åkern där allting har växt rätt så högt och som kräver aktiva fötter och fler små muskler på spänn.
Och sedan, att lägga sig matt platt på gräset och titta upp i sommarhimlen. Med ett andetag som först är tungt och mycket och sedan lätt och lyckligt.
Den känslan.
[insert]
[/insert]
[insert]
[/insert]
[insert]
[/insert]
5 kommentarer
Den känslan är fantastisk. <3
Kari: 🙂 bara linne är somrigt tycker jag!
Elna: jaa!!
Karin: haha men det är härligt tycker jag! i alla fall efter första intervallen för den känns för det mesta mest så stapplig.
Du får verkligen intervaller att låta helt underbart och njutningsfullt. Ska tänka på detta inlägg nästa gång det är dags.
Åh, träningssuget efter det här inlägget, helt maxat! Sommar och intervaller, älsk!
Något av det somrigaste jag vet är skuggan av mina axlar när jag springer i linne. Nästan somrigare än jordgubbar för de äter man ju bara en del av sommaren.