Vissa säger att de älskar att gå ut och gå. Typ powerwalks och sådant. Jag kan tycka att det är härligt också, men – jag slutar ofta när jag gått för långt. I dubbel bemärkelse.
Jag minns den gången jag gick en långpromenad i Hagaparken och tyckte det slet på höfterna lite för mycket. Det var mer än en känsla av trötthet. Jag minns den gången jag gick en annan långpromenad runt Kungsholmen och jag kände mig sliten i hela kroppen. Och nu ikväll gick jag en rask promenad runt Riddarfjärden med skavsår på hälarna som resultat.
Grejen är att jag springer alla dessa sträckor mest hela tiden (Hagaparken är ett undantag) och mår prima efteråt. Ingen trötthet, inga krämpor, inga skavsår. Lätt som en plätt.
Jag tänker att det är jättemånga som förmodligen är lämpade att gå länge och långt och snabbt och så. Men jag är inte det. Jag tycker att det är lättare att springa. När jag kom hem efter min Riddarfjärdsrunda nu ikväll ville jag bara lägga mig ner och vila, direkt på hallgolvet. Min sambo fick knyta upp mina skosnören för det var för långt ner till fötterna.
När jag kommer hem från att ha sprungit runt Riddarfjärden är jag fullt kapabel att ta av mig skorna själv. Hur konstig är inte den skillnaden?
Jag är inte ett dugg påläst på detta men för egen del så känns det som att hemligheten sitter i fötterna. Jag springer ganska lätt – trots en tung (stark) kropp. Men när jag går så rullar hela fotbladet i marken i varenda steg och det känns som att jag landar med tyngd och är ganska inaktiv i musklerna relativt sett. När jag springer landar jag med en anspänd kropp som är aktiv genom hela rörelsen.
Jag tycker att det hela är både märkligt och fascinerande.
Bild från när jag bodde på en fjälltopp i Dalarna tidigt i höstas
13 kommentarer
Intressant! Aldrig själv upplevt, åtminstone ej medvetet.
Kikade in här och springandes eller ej så måste jag bara säga, fasen så vacker du var på denna bild! Vilka pigga ögon och genuint leende, fantastiskt vacker! Ha en fortsatt fin onsdag!
För mig är det också jobbigare att gå långt. Det blir ett annat rörelsemönster vilket belastar muskler och leder på ett annat sätt, och fötterna rör sig annorlunda i skorna vilket kan ge skav. Vintertid har man också bättre grepp när man springer. När man går blir det halare vilket sliter mer på bl.a. vader och ljumskar.
Intressant. För mig är det tvärtom, jag går hellre låååånga promenader 🙂
Plus: blir man inte vansinnigt rastlös av att gå? Det bara spritter i benen och man vill börja springa. Att gå går ju så himla sakta! 😀
Jag känner personligen ingen skillnad på promenad och löpning. Däremot är jag extra noga med bra strumpor när jag går.
Ja, något konstigt är det. Det fungerar inte alls att gå i löparskorna, då får jag också ofta en svullnad runt hela hälen. Jätteknas. Och sen ryggen alltså. Nästan kramper i korsryggen. Jag går för lite tror jag. Det borde vara en naturlig rörelse, men för mig är det inte så. Jag cyklar till jobbet. Åker mycket bil längre sträckor. Springer. Men går, ja det ska vara till kaffeautomaten då. Jag måste skärpa mig lite, då jag tror att min kropp skulle uppskatta det.
Ja det är intressant det där. Måste nog vara just det gå-experten Mia skriver: att fötterna är längre i marken.
Förstår precis. Dessutom är det dödens trååååååååkigt att gå. Det tar ju sån tid och man kommer ingenstans,
Helt rätt. När jag gått Fotrally är jag i sämre skick än om jag springer motsvarande distans. Fötter och ben svullnar. Fötterna tar mest stryk, verkar vara för att de är så länge i marken? Eller för att man tar i med kraft när man går, men flyger, tassar fram när man springer.
Exakt så känner jag med! Jag får ofta lätt ont i korsryggen när jag går, aldrig när jag springer. Tror det kan ligga något i din teori: Är inte heller fjäderlätt och just på grund av det springer jag mjukt, mest på tårna. När jag började springa vägde jag mer och det var liksom otänkbart att låta hela tyngden dundra ned i marken, jag dämpade därför med tårna. Inte medvetet, mer som en inbyggd instinkt. När jag går där emot, då går jag mycket tyngre på fötterna, kör ned hälarna i marken.
Känner igen fenomenet. Jag och en kollega konstaterade att det är jobbigare att gå sträckan som man brukar jogga. Eller som hon uttryckte det “Jag skulle aldrig orka gå så långt som jag springer”….
Låter tråkigt, men önskar att jag hade samma känsla efter att ha sprungit, hatar det 🙁