Jag sprang Lidingömilen med pannlampa ikväll. Man (jag) brukar ju bli på bra humör av att springa, men jag blev på ytterst dåligt humör. Visst var det härligt och så – om än mörkt och läskigt – men strax efter Karins backe dog pannlampan och då var det pitch black. Tur man har ficklampeappen installerad på telefonen. Ljuset är inte att tala om jämfört med min lampa från Silva, men jag såg i alla fall fötterna.
Jag lyckades avstyra de läskiga tankarna rätt så bra under hela milen. Ibland kom en vindpust och väste lite spöklikt, och röken som virvlade runtomkring mig var som andedräkten från ett spöke med lite fantasi. Stubbarna från gamla omkullblåsta träd lyste som små ugglor som satt på marken och många av stenarna var som målade med reflexspray. Jag sprang och tänkte på jobb och puttade bort alla tankar på mörkermonster i takt med att de dök upp. Som mörkast var det runt 7 km, jag vet inte vad som hände där men det var som att jag sprang i en svacka där det inte fanns en endaste ljust litet löv på marken.
En grej jag blev irriterad på där ute i skogen var att jag bara springer. Vad är det här för jäkla löparblogg jag skriver, tänkte jag argt. Jag måste börja göra andra grejer. Det här är ju tråkigt! Inte att springa i sig, men att skriva om löpning.
11 kommentarer
Helena: ja det är ju faktiskt vansinnigt enkelt
Upp&Hoppa: kan nog bli bra det där 🙂
Camilla: jag är extremt mörkrädd på landet!
Annie: puss!
Sara Borg: haha jag var faktiskt sur på riktigt! tack för fina ord!!!
Nellie: ja visst är det konstigt!
Pia: håller med!
Tumme upp för löparbloggande, tumme ner för störiga lampor som sabbar!
Att mörker kan vara så läskigt!?! Min fantasi skenar också även om det känns helt irrationellt. Du verkar gilla att springa just nu och då är det det du skriver om. Inte alls mig emot. 🙂 Kram
Hahaha, jag tror jag dör! Av skratt alltså. Den minen du har på bilden passar så jäkla bra till inlägget. Sen om bilden legat före texten (och inte som nu tvärtom) hade man kanske inte tänkt så. Men nu när bilden kom så började jag asgrava och tänker att du verkligen ser “pjutt” ut. Du har en helt annan mimik där än på de bilder du brukar posta. Om det är genomtänkt, så grattis. Dy lyckades! Om inte… ja, då kanske det bara är jag.
Hur som helst, nääää, det är inte ett dugg trist att du skriver om löpning. Tycker inte jag då eftersom det är ett av mina största intressen. Jag blir galet motiverad av att läsa om din backutmaning och många många gånger har jag tänkt på dig när jag motvilligt gett mig ut på mina egna backpass. Då har det genast känts så mycket lättare. Så du ska ha stort TACK för det! 🙂
Nej en fantastisk blogg av en fantastisk tjej 🙂
Modigt, jag är mörkrädd så vete tusan om jag hade fortsatt 😉
Gillar f.ö att läsa om dina löparpass!
Ha, ha, jag kände samma nyss – tur att jag tvingas till andra träningsformer nu då…
Haha…eller så inser du bara att du gillar att springa (och skriva om det) mer än du vill erkänna..? 🙂
Charlotta: jag är nog mer rädd för annat 🙂
Men hjälp! Jag som inte ens överväger att springa själv i elljusspåret när det är mörkt ute och det är ju ändå belyst. Vad tuff du är!
Jag vet inte hur du menar med att det tråkigt att skriva om löpning men vill i alla fall säja att jag tycker det är jättekul och peppande att läsa om din löpning. Sen tycker jag att den här bloggen är både varierad och snygg!