Vi har spenderat större delen av dagen med att springa på mysiga spår i Laholm. Jag ville få ett ordentligt långpass på 3 mil i benen och bestämde mig för att göra det lätt för mig. När det kommer till långpass måste jag vara smart och lura huvudet.
En av slingorna i Laholm är 6 km lång. Kanske den ultimata längden. 5 * 6 km är 30. 5 är ett extremt bra nummer rent mentalt. Mitt bästa mentala redskap under passet var att hela tiden tänka varv – aldrig, aldrig, aldrig distans. Förrän på sista varvet – då var varje steg en seger oavsett hur jäkla långsamt det tid.
Varv 1 gick lätt som en plätt. Jag sprang det helt utan ansträngning. Det var verkligen en piece of cake och jag var pigg i tanken. När varvet var sprunget var uppvärmningen klar – och det var bara 1 varv kvar innan jag skulle gå på sista varvet inför fikapaus. Ja ni hör – man måste lura hjärnan.
Varv 2 gick också rätt bra. Jag började lyssna på den första av Jillian Michaels podcast (finns gratis på iTunes). Ett mellanvarv jag inte minns så mycket från – men det står klart att jag springer 12 km väldigt enkelt (dock i en fart som är modest).
På 3:e varvet började det gå segt på slutet. Sista kilometrarna på banan kändes evighetslånga och jag började längta efter energi att stoppa i mig. Om man kan beskriva ett löpsteg som sluddrande så är det så jag vill beskriva mitt. Jag sluddrade också när jag träffade Grabben (som själv var ute på 4-milarunda) och hällde i mig både vatten och lite cola och en halv snickers. Jag tog ur fötterna ur både skor och strumpor eftersom jag kände av nervkläm i tårna – något jag ofta får i sneakers, alpinpjäxor eller andra skor och luftade dem ett tag. 3 varv av 5 låter extremt mycket bättre i mitt huvud än 18 km av 30. När jag gick ut på de 2 sista varven var jag därför vid gott mod. Återigen: det gäller att lura sig själv – och än viktigare – tro att man klarar det.
Varv 4 minns jag inget av. På slutet var jag törstig men när jag kom till varvningen såg jag inte till Grabben (som hade bilnyckeln i sin ficka). Jag tog av mig skorna än en gång eftersom jag kände av tårna men knöt på mig dem rätt snabbt. Jag hade 1 varv kvar och jag tänkte att det inte var många minutrar. 6 km är tacksamt också för att det inte är jättelångt så varje varv blir aldrig något jätteprojekt.
Inför varv 5 var jag jättestel i vaderna. Jag stapplade fram och mjukade upp dem genom att gå en rätt lång sträcka. Efter ett tag gav det med sig och jag började springa. Också det kändes stappligt i början. Jag blandade gång och lätt, lätt löpning hela varvet igenom och gladde mig åt varje meter jag tog mig framåt. Jag kände mig rätt tom på energi men hade hela tiden hoppet med mig. Vad jag tänkte på vet jag inte riktigt. Jag hade helt klart mina mest produktiva tankar under varv 1.
När jag kom till varvningen för sista gången var det med en skön känsla i kroppen. Jag grejade 30 km! Inte lätt som en plätt – men jag gjorde det. Mitt andra långpass på ett år. Mitt förra var en halvmarathondistans i påskas. Jag läste på Pinterest citatet “she believed she could – so she did” och det bar jag med mig hela vägen. Och det är just det som den här bloggen handlar om – det är så jag tänker. Jag har skrivit inlägg på temat “du är din enda begränsning” förut och det är precis så jag upplever att mycket är.
Skor // Adidas Marathon10
33 kommentarer
Riktigt kul att läsa, jag älskar att läsa tävlingsberättelser och detta var ju liknande. Tre mil låter oerhört långt för mig, även om jag säkert skulle klara det på något sätt. Kanske därför något jag borde prova, hm. Fint jobbat och fin skobild : )
Katarina: ja visst gör tårna ont? lika bra att ta av skorna då tycker jag.
Linn: tusen tusen tack vad glad jag blir!!!! är riktigt nöjd med i söndags faktiskt.
Du är en sann inspiratör! Otroligt vilket sätt du har att tänka och uttrycka dig på. Tänk bara på vilken prestation du gjorde, inte på att du behöver ännu längre distanser inför kommande ultralopp, var stolt över det du åstadkommit!
(Och sa jag det inte tydligt så är jag SJUKT imponerad! GRYMT bra jobbat!!!)
Från och med nu är du min hero!
Om du visste vad jag har sjuk ångest för min marathon… Jag har som längst sprungit 25 km. I helgen blev det 22.4 och jag nästan grät.
Från och med nu blir det varv..
Jag kan, jag kan, jag kan! (Fast mina tår också värker så jag går av på mitten typ)
tack för pepp och hejarop. är mycket nöjd med gårdagen – fast jag behöver längre distanser med tanke på kommande ultralopp i juni….
Bra jobbat Sara! 30 km är långt på träning, det tycker även jag som springer långpass regelbundet och sprungit ett antal marathon! Njut av din fina prestation!
Härligt härligt, och bra jobbat!
Sprang en runda om 15km med en kompis idag och delade också in den i 3*5 då när det kändes jobbigt (mest i början sen fick vi upp farten) det gäller att lura hjärnan helt enkelt!
Smart tips, så ska jag också tänka nästa långpass!
Grymt bra jobbat, vilken vilja! Jag var i Laholm i lördags men inte för att springa, det gjorde jag i Halmstad =)
Riktigt bra jobbat!
Trevlig valborg 🙂
Super! Just så där brukar jag också tänka, att dela upp i mindre etapper och försöka att inte tänka i banor som “hjälp 24 km kvar”.
Smart upplägg! Själv sprang jag innan Garmin ganska många varv runt en sjö. 5.6 km varv. För att veta hur långt jag sprang. Men baktanken fanns också att om något skulle hända (skada typ) så var det inte lågt hem. Nuförtiden uppskattar jag friheten i att inte springa runt-runt, med Garmin som mäter sträcka och moil som räddar i nöden. Men ska man springa mycket längre än man är van vid och inte vet hur kroppen reagerar tycker jag ditt upplägg är kanon.
Så härligt! Du är en grym person som inspekterar mig något enormt!
sjukt bra jobbat!!!
Riktigt bra jobbat och framförallt bra tankesätt. I bland är det bra att lura hjärnan för att orka “det lilla extra” 🙂
Ett väldigt bra tankesätt. Det ska jag ta med mig till nästa lopp, just vad jag behöver.
Du är fantastisk – verkligen bra kämpat!!
Du är så grym!
Härligt jobbat! och ett bra upplägg på långpasset!
Grymt jobbat! Själv hade jag nog haft svårare att springa 5 varv än en lång runda. Allra lättast har jag att motivera mig att springa från punkt A till punkt B (där punkt B gärna får betyda fika :-D). Så ibland tvingar jag helt enkelt min bättre hälft att skjutsa iväg mig 30 km…
Wow! Vilket pannben, häftigt med tankens kraft.
Grymt jobbat – 30 km är långt!
Haha och jag kände mig duktig idag för att jag omotiverad sprang 6 km.. Dvs 1/5 av ditt pass.. Men vilken dag som helst ska jag nog också ge mig ut på ett långpass på något sätt 🙂
Starkt jobbat Sara! Ska tänka på din insats när jag beger mig ut i spåret imorgon!
Bra jobbat. Jag gillar verklgien ditt sätt att tänka. Jag försöker tänka så själv, men tyvärr är det många gånger som egativa tankar bryter igenom.
Bra jobbat och smart upplägg!
Sjukt bra jobbat!
Bra tänkt! Och bra gjort!
Som du säger, det gäller att lura huvudet att passet blir “lätt”. På ett eller annat sätt. 🙂
Var det på höka ni var och sprang kanske? Superbra jobbat!
Jag hänger där i spåret ibland. Dock träffade jag på en älg sist. Sen dess har jag blivit lite rädd.
Grymt! Fantastiskt. Jag har aldrig tvivlat på att du kan! 🙂
Smart! Jag funkar ju precis likadant – det är mkt bättre att tänka varv istället för distans. Kanske sticker jag ner till Hökafältet jag också och provar på att kopiera konceptet i veckan. 🙂
Jag är inte heller förvånad för jag vet att du har en enorm kraft, vilja & power!
Wow!
Inte förvånad, men imponerad:)