Jag kom ut på en löptur ikväll. Det kändes enkelt och befriande och rätt så ojobbigt. I bra tempo avverkade jag ett gäng kilometrar och uppförsbackarna på Årstasidan kändes lekande lätt. Det är härligt med flyt. Fast på slutet blev jag trött så då var det inte så himla enkelt längre. Och att springa ikapp med bilar över Liljeholmsbron och Hornsgatan är inte så himla kul det heller. I alla fall inte mitt under rusningstrafik.
Jag har lite svårt för det där med att veta vilket tempo jag ska vara nöjd med när jag springer intervaller och sådant. Funderade en sväng på att springa tvåtusingar, inspirerad av den här tjejen, för det behöver ju inte gå så himla fort då. När jag skriver att jag höll ett rätt bra tempo så är det precis över mitt pers på milen. Rätt långt ifrån det tempo jag håller på milen idag. Fast eftersom mitt pannben är lite försvagat så kanske jag redan kan springa milen nära mitt pers redan nu – om jag bara orkade orka. Där är återigen en anledning till att faktiskt börja använda mitt pulsband. Då vet jag lite mer säkert hur nära max jag ligger. Förutsatt att jag vet min maxpuls förstås. Och det vet jag på ett ungefär. Nästa pass kommer bli intressant!
13 kommentarer
Hur långt är det runt Årstaviken? Någon som vet?
Tack på förhand för info. /Magnus
Vad härligt det låter! Det kan nog vara bra att hålla lite koll på pulsen 🙂
Årstaviken är riktigt bra. Brukar också köra den. Superkul att det är många andra löpare som också gillar den.
Härligt att du är på g! Jag springer ju alltid bara efter pulsen och aldrig efter hastighet. Vet inte ens vilket tempo jag håller ens under intervaller. Tänker att så länge som jag håller mig i rätt pulszon så ger det rätt effekt och då kvittar det ju hur snabbt det råkar gå.
Ulrika: ja, måste börja använda det helt klart!
Dessi: ja, jobbigt om man tar i. men man kan ju öka lite försiktigt också. inte lika jobbigt då. då blir det som snabbdistans med paus. vilket typ är fusk. haha. bana är jobbigt tycker jag – sugande liksom. hoppas det gick bra, måste in till dig o läsa lite nu!! 🙂
Långa intervaller är bland det jobbigaste jag vet! Jag sprang 1500 m på bana igår (KM) och det var nog det jobbigaste jag gjort i löpsammanhang. Man tror lätt att det inte är så jobbigt pga den ringa distansen. Men här var det verkligen fullt ös från start. Otroligt jobbigt.
Tror nog att det kan vara väldigt bra att springa med pulsband, särkillt vid intervallträning, och mitt är nästan alltid på när jag springer. Har inte gjort någon mätning utan utgår bara från den vanliga formeln men under morgonens löppass så var det bra att kunna läsa av att pulsen gick upp mot 85-90% under intervallen och sedan har lång vila som behövdes för att den skulle gå ner något mellan.
Gillar det du skriver om att inte orka orka, känner igen mig i den känslan ibland..
Andréa: ja, det måste vi göra. typ när du ska springa långsamt återhämtningspass o jag snabbdistans. 🙂
Helena: ja, det är bara det där att orka orka.
Soffan: mkt bra! schuuukt många löpare!
Birgitta: en bit under timmen. brukar inte skriva ut tider och så eftersom jag anser att det är rätt ointressant. jag är inte en tid eller en distans. jag är jag. 🙂
Som ny löpare (började i januari) tränar jag för fullt inför Tjejmilen och blir nyfiken på vilket ditt PB är på milen? /B
Årstaviken är bra, riktigt lyxigt att ha den precis utanför dörren 🙂 .
Lovande inlägg och härlig läsning! 🙂 Jag tror att det är som du säger, skulle du bara orka orka så har du perset som i en liten ask!
Jag sprang också runt årstaviken idag! synd att vi inte tajmade in varandra. En annan gång tar jag gärna ett varv ihop!