Fartlek med Magnus ute på Djurgården idag. Himla jobbigt. Varför fortsätter man hålla på när det är sådär jobbigt att allt i huvudet säger att man ska stanna? Eftersom jag inte hittat svaret än så stannade jag. Och jag tänker på den där VM-längdtävlingen i Norge i vintras när det gick så himla dåligt för svenskarna och de kämpade och kämpade med dåligt glid i vinterdimman mitt ute i ingenstans. Varför fortsatte de när de visste att det skulle bli en mittimellanplats fast de egentligen hade medaljer i kroppen? Jag skulle stannat.
Varför fortsätter ni när det är jobbigt? När benen känns tunga och när hjärtat sakta flyttar sig uppåt halsen. När lungorna inte får plats i bröstet och när ni kämpar och kämpar men känslan säger att det går lite för tungt och lite för långsamt. Om det känns som att man flyger fram så fattar jag grejen. När det känns som att man är kung så är det jobbiga lätt. Men så känns det sällan för mig – och förmodligen för er andra med?
Om man ser till mönstret så har jag matlåda med mig en gång var tredje vecka. Matlådedagen var idag. Men fy sjutton vad tråkigt det är med matlåda! Fint upplagd mat på snyggt porslin går inte att mäta sig med blandat innehåll i en gammal glasslåda i plastpåse. Fetaostsallad med kyckling blev det i alla fall.
22 kommentarer
…jag måste ändå erkänna att jag tyckte att det där såg supersmarrigt ut 🙂
För att människan inte är så smart som “hon” tror att hon är…? 😉
Bra fråga! Det har jag faktiskt inte funderat så mycket på. Igår kändes det tungt att springa men trots det tog jag mig runt min 10km slinga i alla fall utan att stanna. Kanske är det den där lilla träningsdjävulen på axeln som manar på att jag minsann ska genomföra det jag tänkt mig trots att det är jobbigt. Och så vet jag ju att det känns skönt efteråt.
Ska fundera på varför jag fortsätter nästa gång det känns tungt.
Svar: Hmmm nej jag har inte några målbilder alls när jag springer utan istället försöker jag “koppla bort” hjärnan helt och enbart fokusera på att ta mig framåt. Börjar jag tänka är det kört. Då smyger sig trötthetstankarna in med en gång. Om jag börjar känna mig sliten så brukar jag mässa “framåt framåt framåt” i huvudet, allt för att hålla de där jobbiga tankarna borta och bara fokusera på uppgiften.
Det fungerar rätt bra för mig.
Vikten av mentala förberedelser! Bestäm dig innan för ditt resultat och sluta inte innan du nåt dit- oavsett vad som händer!
Och vad gäller maten- köp snygga matlådor, och tänk på allt kul du kan göra för pengarna du inte köper dyra luncher för =)
En sak till! Som jag brukar försöka förmedla på pass: låt kroppen säga nej, i te skallen. Så tänk jajajaaaa jag fixar det- så saktar kroppen själv när den lessnat! 🙂
Jag fortsätter för att jag hatar att ge upp. Verkligen hatar. Dessutom så tänker jag att all träning ska och måste vara svinjobb, det är ju inte sant, men när de gristunga passen kommer, är jag väl förberedd. Sen är det ju vidrigt också.
era kommentarer är fantastiska, tusen tack! ska läsa igenom dem ett par gånger och hämta lite inspiration. tack för att ni delar med er!!
De tuffaste passen för mig är mina intervallpass. Där vet jag antingen vad jag borde ligga på för att jag kört samma pass tidigare, eller så får jag instruktioner av min tränare vilken fart jag skall hålla. Antalet brukar vara inom ett visst spann, tex 12-20×200, och då brukar jag tänka att jag skall klara av minimiantalet först och sedan är varje intervall utöver det en bonus 🙂
Jag har vissa tidsmål jag vill uppnå på olika sträckor och tävlingar, och då behöver jag pressa mig själv på intervallerna. Sedan älskar jag känslan att få köra riktigt tufft och utmana pannbenet, så intervalldagar är något jag ser fram emot, och inte behöver peppa mig själv särskilt mycket inför 🙂
Om du inte har några särskilda tävlingsmål kanske det skulle funka att skriva ned hur det gick för dig efter dina tuffare löp-pass så att du kan gå tillbaka och se vad du klarade av senast och kanske utmana dig själv att springa lite snabbare nästa gång, eller orka lite längre?
Åh…nu fattar jag vad du menade med att du tappade lite energi där ute på Djurgården… 🙂 Jag hittade den och tankade lite extra iallafall – tack för det! Nästa gång kan vi göra tvärtom om du vill? Kanske redan på lördag…misstänker nämligen att jag kan tappa ett och annat hekto där då…..
Jag vet egentligen inte. Någonstans långt därinne gillar jag nog smärtan. Och att dessutom sedan veta hur underbart det är efteråt, gör att det blir lättare att fortsätta. Om man är född tävlingsmänniska är det nog faktiskt svårare att ge upp än att fortsätta!
Åh pärlan vad jag känner igen mig! Jag förbannar intervallpassen för de får mig att känna mig seg och långsam. Men de är där det händer, det är de som ger de där vingarna man kan lulla fram på sen 🙂 Heja dig och jag tycker din mat såg god ut! 🙂
Man vänjer sig vid matlådorna. När jag har paj brukar kompisarna blir avundsjuka, det ser aptitligt ut. Så paj är ett tips :).
Lägg upp det på en tallrik!
Kämpa mår man bra av, men man behöver inte plåga ihjäl sig. Det måste vara lite roligt också. Gillar inte heller matlådor, men din kycklingsallad ser faktiskt jättegod ut.
Jag forsätter för att jag hatar att ge upp! Aldrig finns aldrig!
och varför inte ta med matladan och kollegorna, mailet ut i solen. Det ger lite add:ons!
Sara>> Ja, det verkar så! 🙂
Jag fortsätter av två anledningar:
1) oftast blir det bättre efter en stund, som en sorts tröskel man måste över
2) om jag inte fortsätter blir det bara ännu jobbigare nästa gång, istället för lättare (som det blir om man fortsätter)
Elin: hmm vi har något att jobba på!
Helena: jag förstår allt det där – men jag har svårt att göra kopplingen när jag är “in the moment”. ska kanske testa att tänka resultat nästa gång. men då måste jag ju ha ett mål…
Marieh: du är inne på samma spår som helena… har ni målbild i huvudet när ni springer?
Jag fortsätter för att jag vet att det är då resultaten kommer. Tillsist kommer det lossna och då kommer jag tacka mig själv för att jag pushade mig igenom de där överjävliga passen med svinhög puls och tunga ben.
Varför fortsätta när det känns jobbigt? För att man alltid orkar så enormt mycket mer än man tror, för att det nästan alltid handlar om att ta sig igenom tillfälliga svackor om känslan uppkommer under ett lopp, för att det inte finns i min värld att vika ned sig. Det är en sak om man skadar sig – då *skall* man stanna – men annars handlar det för mig om att göra mitt bästa oavsett om farten är den jag hoppats på eller inte.
Baträffande matlådan: Har du möjlighet att lägga över maten på tallrik och arrangera den lite snyggt? Då slipper du störa dig på plastpåsen och glasslådan 🙂
Jag ställer mig samma fråga, Sara! I lördags sprang jag Göteborgsvarvet. Efter ca 16 km kändes benen jättestumma och det gick jäääääättesegt att springa. Så jag gick en bit. 4 gånger gjorde jag det. Jag hade inte ont, det var bara urjobbigt och jag måste ha jordens tunnaste pannben.