Spinningmania

Instruktörs-Pia bjuder på supertuff uthållighetsträning på SATS Hötorget just nu och jag var där ikväll för att bli lite starkare. Och lite bättre.

Upplägget var enkelt: vi skulle köra så tufft vi kunde under hela klassen. 4 minuter flack varvades med 4 minuter backe, om och om igen tills en timme hade gått. Jag hade pulsklockan på styret och kunde se min puls under hela klassen. Snittade på 86% och kände mig stark. Ingen mjölksyra och bra flyt i flåset. Det kändes som om jag låg precis på mjölksyratröskeln utan att tippa över vilket är en skön känsla – jag upplevde den häromveckan också.

När klassen var slut var jag det också. Det är en skön känsla att ha gett allt – nöjdheten pirrar i kroppen och den där adrenalinkicken från att ha maxat är svår att slå.

Svårt är också att ladda om och köra igång på nytt. Men efter lite stretching och med forna stammisspinninggrannen Karin Tri bredvid mig så skulle vi köra igång igen. 75 minuter nu – och med ny instruktör framför oss.

Det började dåligt. Jag bytte cykel och hamnade på en skitskum sadel som gjorde att min position hamnade alldeles för långt bak. Efter 10 minuter bytte jag sadel. Jag var trött och hade ont i händerna efter måndags funktionell cirkel där vi gjorde en övning och gick på alla fyra på golvet. Det är töntigt vad känsliga händer jag har! Sedan började trosorna skava under cykelbyxorna (jag vet – inga trosor under cykelbyxor, men jag glömde…). Och med en kvart kvar fick jag skitont i tårna trots att jag kan vifta med dem i skorna (kanske är det just det som är problemet…) – det var faktiskt outhärdligt och jag funderade på att lämna cykeln i förtid. Men jag satt kvar och turistcyklade lite medan de andra målspurtade. Det kändes surt eftersom jag hade en stark KarinTri på ena sidan och en annan stark kille på andra sidan. Då vill man inte mesa när man är i mitten.

Det som var bra var att vi stretchade grundligt efter passet. Jag har delat många framgångar med Karin men nu delar vi samma typ av stelhet och känningar. Vi delar också träningsglädjen, envisheten, en fallenhet för utmaningar och en del annat. Tyvärr delar jag inte hennes 12:e plats på Vättern och hennes 2:a plats på en IronMan i Barcelona i höstas. Tänk vilken grym kompis jag har!

Karin och jag tar en efterträningskaffe