Dagens jakt är avslutad och landade på 13 km. Kvällens 5 sista tog jag precis under en powerwalk där jag pendlade med armarna som värsta sprintern. Jag har en målbild när jag powerwalkar och det är Kayo. Jag mötte henne en gång i Årstaviken tidigt en vardagsmorgon och hon gick som en galning. Det såg väldigt jobbigt ut. Ibland försöker jag powerwalka som hon men jag gör det helst i ensamhet av mörkret. Det ser ärligt talat väldigt skruvat ut.
Jag har läst om mycket sötsug och vardagsångest ikväll. På bloggar och bland Facebookstatusar. Det som triggar sötsuget är förmodligen påskhelgens utsvävningar. Det är inte lätt att bryta påskvanan. Och ångesten? Tja, den har jag också drabbats av. Men vad är det som gör att jag får vardagsångest när jag faktiskt inte avskyr vardagen? Kommande vecka ska ju faktiskt bli rolig, ändå sitter jag här och vill liksom inte.
Precis som det finns en utmärkt bok om hunger och mättnad vill jag läsa en bok om vardag och ångest så att man kan förstå lite bättre. Det är när jag förstår orsaken till problemet som jag kan handskas med det. Insikt, kallas det.
8 kommentarer
Mitt godissug botades med kräksjuka. Nu är ja ginte sugen på nåt… men det lär skert ändra sig varefter veckan går. Vardagsångest har jag i allafall, har det alltid dagen innan jobb. Trots att jag älskar mitt jobb! Det är konstigt…
Åh, skönt att höra att det är fler än jag som stångas med sötsuget idag. Att det är alla påskefterätter kunde jag räkna ut men som vanligt tror jag ju alltid att jag är den enda i världen som kämpar med diciplinen. Å – kommer du på lösningen på vardagsångesten. Berätta gärna 🙂
Frida: haha japp!!
Som att springa som Phoebe i Vänner :)! Ja ang. Kayo då…
Kaj: som med allt annat bör man vara förnuftig. om jag nu klarat av att träna 10 timmar i veckan utan någon överhängande skada så utgör inte 1 mil per dag någon överhängande fara. 🙂 däremot tycker jag inte alls att rådet “lita på experter” är särskilt bra (pga många egna personliga erfarenheter). jag tror hellre på det andra du säger – känna efter.
Jag tycker att du är jätteduktig och är en inspiration för andra.
Det där med mål är viktigt men kan också vara lite förrädiskt. Man kan vara så fokuserad på målet att man inte känner efter hur kroppen mår.
Själv hade jag stegräknare förra året som triggade igång mig. Jag hade då ett mål att under november röra mig 1 miljon steg (och minst 30000 per dag).
Det slutade med att jag överansträngde knäna men målet klarade jag i alla fall 🙂
Det jag lärde mig var i alla fall attkänna efter bättre, lite mer på experter och att var sak har sin tid.
Ida: bra fråga – men jag vet inte riktigt vad jag ska svara på den. just den här månaden så handlar det om att jag har ett mål att fullfölja. det känns liksom viktigt – särskilt när jag sagt till folk att jag ska göra det. rent teoretiskt hade jag kunnat ljuga om det och skrivit att jag gjort det trots att jag bara legat i soffan men det går liksom inte. särskilt inte eftersom jag också vet med mig att om jag går ut och powerwalkar och går min mil per dag så kommer jag att tappa i vikt vilket just nu är en enorm drivkraft. då går det liksom inte att fuska.
Jag fattar bara inte hur du gör, hur du motiverar dig för att ge dig ut på en 5 km promenad på kvällen efter all träning under dagen osv?! Vad är din morot?