Vi tog ett till pass på kvällen. Längdåkningen i Orsa är definitivt mysigast på kvällen. Då är man ensam i spåren tillsammans med kvällsbelysningen och fåtalet andra tappra själar.
Det blev runt en mils åkning där vi alla åkte samma spår men hamnade på olika ställen. Hallå skyltning? Men roligt var det ändå. Snön knorrade under stavtagen och skidorna klapprade mot spåren. Ja sådär som de liksom ska göra när frånskjutet är ordentligt…
När vi kom tillbaks till stugan var det fest. Sofy har nyss fyllt år och det bjöds på överraskningstårta och överraskningsskumpa och sedan kom vi lite gemensamt fram till att 2010 är vårt år.
4 kommentarer
Vad mysigt ni verkat ha det! 🙂
Jammi!! 😉
Maränger är SJUKT underskattat :)!
Verkar vara sådär mysigt och bra som bara härliga tjejer kan ha – och vilken bra insikt om 2010!
(ang. klappet i skidorna; Jag vet inte om “den rätta” tekniken har ändrats sedan jag tränade teknikträning, men då skulle det absolut inte klappa… klappade det berodde det på att man inte sparkade av på rätt sätt – i mitt fall t.ex. att knäna åkte mot varann och benen inte var raka…, och ju tröttare man blev, desto mer klappade det. Och när jag åker längd idag, klappar det som tusan haha; och det petar mig lite i öronen)