Några av skidentusiasterna i stugan är ute på 4-timmarspass. För egen del räckte det med 2.5 timmar. Efter det var energidepåerna slut och kroppen trött och frusen.
Det har gått bra att åka men det blir rätt trist när spåren bara går genom skog, skog och mer skog. Milspåret i Björnen i Åre är rena fröjden för ögat jämfört med nötarspåren här. Själva spårkvaliteten har dock varit toppen och de spår jag åkt var lättåkta både uppför och utför. Det verkar dock inte spela någon roll för som vanligt när jag åker längd har pulsen haft många halleluja moments. Inte konstigt att man blir trött av längdåkning, det fullkomligt äter ju energi!
Träningsmässigt var dagens pass riktigt bra men det var aldrig särskilt kul. Eftersom jag inte har något längdskidåkarmål, vilket jag i hemlighet är mycket tacksam för, så räcker det inte med att bara nöta, nöta, nöta. Jag vill ha lite utsikt för själens skull också…
This is as good as it gets
Erika odlar rimfrost
8 kommentarer
Åhhh. Ser underbart ut! Längtar ut i spåren igen. Men det är som du säger. Pulsen fullkomligen skenar iväg.. undrar när den ska börja fatta att det inte är sååå jobbigt att åka skidor.
Meh Sara! Det var ju helt underbart! Älskar skogen och tyckte det var kalasfina spår! 🙂
aha, tycker du att det är tråkigt med skog -jag älskar skog och gillade det jag såg under turerna:)
Kram och tack för en bra ordnad helg!!
Som gammal längdskidåkningstävlissa blir jag helt gråtfärdig av lycka av att se så välpreparerade spår. Jag måste, måste verkligen komma igång med min skidåkning igen!
tycker det ser härligt ut där i skogen!
Vilka fina spår! Jag blir riktigt avundsjuk! Åk och njut ordentligt! 🙂
oj, *haha* håret…
Brrr…jag fryser bara jag ser bilderna. Sitter på minisemeater i ett varmt hus nere i Orsa och värmer mig på raggsockorna…
Imponerande att ni trotsar kylan där uppe, även om den idag är mänsklig…
Pepp-kram till er alla! 🙂