Jag undrar hur jag som är en positivt lagt person kan vara så allergisk mot allt det som är klämkäckt.
Om spinning som inte är jobbig
Det blev spinning efter jobbet och jag hade tänkt att köra hårt. Gärna upp i möjligaste pulszon. Tvärtom blev det ett riktigt lågintensivt pass med en genomsnittlig puls på 72%. Kanske lika bra i och med att jag kände mig ganska trött i benen efter tisdagens PT-cirkel som innehöll mycket benträning och eftersom jag ska köra just ben med PT-Fredrik i slutet av veckan.
Men jag kunde ändå inte låta bli att bli irriterad. Det var så klämkäckt. Inget fel med det i och för sig, men det var klämkäckt på ett sätt som sa att “snart är det inte jobbigt längre så håll ut”. Men det är ju det jobbiga som är bra. Jag har inte lust att träna för att låta det jobbiga gå över. Jag vill träna för att maximera det jobbiga. Och att det klämkäcka på något sätt skulle symbolisera träningsglädje håller jag inte med om. Då vill man väl inte sluta med det jobbiga?
Igår kväll åkte jag hem till Halmstad och här tänker jag minsann maximera både träningsglädje och jobbighet. Så det så.
Träningsglad!>
0 kommentarer
Hahaha, ni är knäppa 🙂 Fast roliga. Jag ÄLSKAR när instruktörer (mig själv inkluderad) räknar ner och ropar “snart är det över!!”. Speciellt när det gäller spinning som ibland känns väldigt jobbigt, och inte fantastiskt roligt. Fast bra. För konditionen.
ja precis! Vad är det för konstig inställning till något man gillar? “Ja, kom igen nu, snart är det slut!” !? Konstiga instruktörer! 😉