Icebug

Jag hade tänkt att detta skulle bli ett hyllningsinlägg till min löpsäsong. Jag minns fortfarande lyckan under mina första löpsteg i april – och tänker aldrig sluta springa på rosa moln.

Det är vackert och mäktigt och jag tittar på klockan och inser att den här kvällen är av det oförnuftiga slaget där tid eller rum inte spelar så stor roll.

Det glittrar på fjället från kvällssolen som landar i fjällbäckarna. Min rytm störs inte av underlaget som är stenigt och lerigt. Jag låter tankarna gå till annat. Jag har flow.

Det har regnat hela förmiddagen och fukten ligger tung i marken. Jag väljer breda skogsstigar och grusiga vägar och hör min kille flåsa bakom mig…