Jag och Grabben tog en fika med MarathonMias vapendragare Gax-Staffan efter jobbet. Mias Gax-berättelse finns att läsa på bloggen, och nu har vi också förhört oss om Gax-Staffans maximala otur. Jag förstår besvikelsen och frustrationen. För som Mia skriver så var detta första och sista gången med Sparthatlondistansen på Gax och därför var det all in som gällde. Jag är nyfiken och undrar vad det är med just den där distansen (246 km) som lockar så otroligt mycket. Och Staffan börjar berätta om Rune Larsson – denne man som har ett finger med i så många ultradrömmar.
Rune Larsson har rott över Atlanten och menar att det är något som alla kan göra. Jag är nyfiken på i vilken typ av farkost han rodde i så den som vet får gärna lämna en kommentar. Samme Rune menar också att alla kan ta sig fram 100 miles. Men – han säger att inte alla kan fullfölja mer än 200 kilometer. Där är tydligen någon magisk gräns. Att ta sig så långt gör man inte med benen – det gör man med huvudet säger Rune och Staffan. Och jag förstår Staffans besvikelse. Men han fick i alla fall vara med om Mias målgång även om han inte delade hennes krullade trampdynor.
Efter latte och kardemummamuffins(!) gick vi till gymmet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle hitta på så jag cyklade 30 km. Jag funderade för mig själv om detta skulle räknas till gymtid eller till cykelmilen och kunde inte riktigt bestämma mig. Är det fusk om jag räknar dem till cykelmilen? Å andra sidan så är det rätt så likt cyklingen. Inte ställningen – men definitivt känslan i låren. När jag kom hem och skulle registrera träningen på Funbeat så avgjordes saken. Jag skrev in träningen som “cykling” och då hamnade den i samma kategori som utomhuscyklingen (jag klumpar också ihop all sorts löpning till just “löpning” eftersom jag vill ha en mer övergripande koll). Jag har redan fullt sjå att hålla isär mina gymminutrar med mina cykelminutrar och att hålla på och dela på olika cykelminutrar blir för krångligt. Så inomhuscyklingen kommer nu att klumpas ihop med utomhuscyklingen och ingår inte i gymminutrarna. Kanske är det ett bra sätt att öka på milen utan att bryta ryggen. Ontet i rumpan är ungefär liknande men man kan definitivt hålla på längre tid på en riktigt cykel!
4 kommentarer
Jag har svaret. Fotsulorna krullar sig efter exakt 200 km. pust.
Denna fantastiska Rune Larsson. Jag var på en inspirationsföreläsning när han berättade om den där rodden. Jag vet inte om ni har hört historien? Men killen som han roddde med är någon sorts galen entreprenör som hade blivit av med sin roddkompis och då ringde Rune bara någon vecka innan det var dags för start. Rune hoppade på!
Sedan skulle det visa sig att roddkompisen inte heller hade gjort något liknande förut, hade båten helt klar eller fysiken för en sådan strapats. Men de klarade det ju. En fantastisk historia.
Haha tack Sporty. Tänk om alla skulle ge sig på distansen med en sådan… och tänk att det verkade finnas internet på den tiden – trots att det ser ut som länge länge sedan!
Jag googlade och hittade denna sida med bild på “roddbåten”.
http://www.loparlarsson.se/content/view/58/38/