Jag tog med Karin Härjegård på ett kallbad den 8 mars för sju år sedan och det sådde ett frö som växte till en bokserie som började med Kallbaderskan i fjällen. Det hela började med att det var internationella kvinnodagen, och jag var inbjuden att på ett enkelt och lättsamt sätt prata om drivkraft för de som ville komma och lyssna. Kallbad fanns med som del av innehållet, och någon utropade spontant att de ville prova på. Så efter föreläsningen åkte vi och badade i den lugna delen av forsen i Tegefjäll, och Karin var med.
Karin Härjegård har nyss gett ut den sista boken av fem som började med Kallbaderskan bland fjällen och avslutades med Vandrerskan bland vidderna, och bjöd in till en brunch i Östersund. Det var förtjusande alltsammans, och jag var oerhört glad att få sitta bredvid författare som bor och verkar i Jämtland. Såhär ett dygn senare har jag absolut reserverat några böcker på biblioteket, bland annat Kedjan av Ingrid Marie Thorslund och En bra man, skriven av Tina Trender.
Bredvid mig till bordet hade jag Sara Strömberg, och jag har läst alla hennes utgivna böcker i serien om Vera Bergström. Det är därför särskilt roligt varje gång jag passerar Ånn. Du som läst böckerna vet vad jag pratar om.
Jag tycker om hur böcker skapar en bild av en plats. Ånn är ett exempel, Tove Alsterdals böcker som utspelar sig i Ådalen och de andra byarna en bit från Kramfors ett annat. Även Cassandra Brunsted skriver med kärlek om Kramfors. Jag har också läst och uppskattat många böcker som utspelar sig i Norrbotten och Västerbotten. Stina Jackson till exempel; Ödesmark och Silvervägen. Karin Smirnoffs Jana Kippo-svit. Ulrika Lagerlöf med Hjortronmyren och Blekmyren. Ja det finns många exempel. Det är med ett romantiskt norrlandsskimmer som jag läst om den karga kulturen och miljön, som också har en tydlig värme av omsorg. Det är kontrastfyllt.
Karin Härjegårds serie om Helena som hittar ett nytt liv i fjällen i Härjedalen bjuder på många målande beskrivningar om fjällbjörkar och fjällväder, årstider och det ljus och mörker de kommer med. Det var intressant när jag lyssnade på en bokcirkelpodd från en av våra kvällstidningar, som diskuterade Annika Norlins bok Stacken. En av poddeltagarna beskrev hur hon uppfattade naturbeskrivningarna, och att de naturligtvis fanns så många ord om det i boken eftersom den som skrev var uppvuxen i en storstad och därför fascinerades extra mycket av det som inte fanns naturligt i livet.
Men jag tror att vi målar som bäst med ord när vi har en tydlig uppfattning om hur miljön är. Det är då beskrivningarna blir fängslande på riktigt. Ju mer vi gissar, desto fler ord utan substans. Sådant känns. Sedan finns det oerhört skickliga författare förstås. Som kan måla med alla verkligheter alldeles oavsett det egna ursprunget.
Tidningen Vi Läser gjorde en intervju med författare som bor och verkar i Jämtland och den finns att läsa här. Framförallt innehåller den många boktips. Förutom de som nämnts ovan även Lisa Ridzén och Tranorna flyger söderut. Fin och vemodig.
Artiklen nämner Händelser vid vatten, som jag har som ett eget starkt minne för väldigt länge sedan. Hann du se den på SVT Play? Dessutom nämns Elin Olofsson flera gånger, en författare som jag började läsa för en tid sedan men där jag har mycket kvar att upptäcka.
Till veckan ska jag hämta ut en hel kasse böcker på biblioteket. Jag reserverade några fler medan jag skrev detta inlägg. En hel del lyssnar jag på också, men det är en form av fulkonsumtion för mig. Att läsa, bläddra bland riktiga blad, väger ändå tyngst. Ändå avslutade jag precis Sara Rörbeckers spänningsroman Själasörjaren, som utspelar sig i Småland. Jag gav den femplus i betyg efteråt.
