Jag reflekterar och därför står jag stadigt. Genom att skriva blir jag ett vittne inför mig själv och det är kraftfullt. Jag hade kunnat stänga året utan att tänka bakåt och vinka in jul och nyår och det livet hade rullat på men jag nöjer mig inte med det. Jag vill styra mitt liv, därför reflekterar jag.
Reflektion handlar inte om att kategorisera vad som var bra och vad som var dåligt. Det är istället en form av kartläggning av mig som människa som jag känner enorm vördnad inför. Det jag gjorde plats för, känslorna inom mig och det som påverkade mig.
På reflektionsfrågan “3 saker jag älskade 2025” har jag bland annat svarat prestationerna. Det har varit riktigt, riktigt roligt att få vara i många utmanande sammanhang där min leverans gjort enorm skillnad för företag i själva hjärtat av affären. I säljet, intäkterna, revenuen.
Jag har svarat jag var en stark maskin, och det är jag grym på till frågan “vilka teman kan jag se när jag tittar tillbaka på året?”. Jag kan leverera på en otroligt hög nivå under lång tid, det är en av mina superstyrkor. Men: är jag för mycket i min styrka så blir det också min svaghet. Jag skrev om det för fem år sedan och ska nog ge mig i kast med ett nytt inlägg om det, för det har gett mig så mycket insikt.
Svaret på frågan “vad stängde jag ute 2025” är närvaro och mjukhet. Inte så mycket i förhållande till min umgängeskrets, men framförallt i förhållande till min partnerrelation – och till mig själv.
Hela året har inte varit i stark maskin-anda. Inget är så svart eller vitt. Hela vintern och vårvintern härjade jag på fjäll med nya vänner och livet lekte. Jag åkte på roadtrip till vindistrikt i Europa, jag hade en härlig sommar – förvisso med mycket jobb – och sedan en dag tidigt i augusti försvann Hazel ur mitt liv. Hon blev sjuk och gick bort på 24 timmar. Därefter blev det höst och leveransläge.
“Vilka känslor har jag känt mest 2025?” Sorg, stolthet och adrenalinet som kommer från fullt ös.
Jag vet vad jag vill ha mer av 2026. Mitt ledord sätter det i pränt. Att ha balans är inget end game. Livet består av att balansera. Och det är i balanserandet som reflektionstiden gör skillnad. Och att ha skrivit så mycket om året gör mönstren tydliga: allt det jag varit med om att bära under året som gått, och vad jag vill ge mig själv inför året som kommer. Balans mellan den där närvaron och nuet – och den hisnande känslan av adrenalin från prestationer och leveranser. Älskar båda.
