För 10 år sedan skulle jag aldrig gjort detta

Jag sitter i en stuga i Hemavan. Inte samma ställe som för två veckor sedan, utan en röd stuga i byn med våningssängar i två rum. Det är fredagskväll och jag har varit in på O’Learys för att hämta nyckeln till stugan och där var det full fart. Snöskotrar uppställda överallt, beachflaggor och pit coats.

Det blir bra dagar här. Jag ska hänga med människor som blivit nya vänner och människor jag ännu inte känner. Det är en av de bästa sakerna med att ha börjat köra skoter.

Förra året var första året som jag åkte iväg helt själv: lastade, körde och grejade. Då bar det först av till Borgafjäll i januari, och sedan Hemavan i februari. Jag minns att det var smällkallt när jag skulle till Borgafjäll och en hel del grejer kärvade i kylan. Men jag löste det på egen hand med lösningsorienterad intelligens och körde sedan hela ekpiaget in till byn och fickparkerade och sysslade med everyday-grejer och kunde efter några timmars jobb köra vidare mot Borgafjäll.

Imorse var jag också in till byn (dock utan släp) för ett tidigt morgonmöte, och sedan lämnade jag över Hazel till min fantastiska hundvakt. Pep inom gymmet för ett 40 minuters benpass med bara böj och mark, och sedan körde jag hem för att snabbt packa ihop och lasta mitt ekipage. Så som jag aldrig skulle känt mig säker att göra för 10 år sedan (körde varken skoter eller släp då) men som är så självklart nu.

Rutinen ser ut såhär:

Först: packa väskan med civila kläder, en hel del behövs för jag ska ju ändå vara borta i nio dagar med gemensamma middagar och grejer.

Sedan: packa min necessär, som är en stor tygpåse med grejer. Har slutat med klassisk necessär där grejer ska trängas. Gillar min stora tygpåse från SkinCity som jag fått gratis. Har nästan inget smink med, men däremot burkar med hudvård.

Därpå: packa mina skotertillbehör och utrustning. Kläder, skor, hjälm, goggles, lavinryggsäck, skotork och allt vad det är. Borde göra en checklista (har inte gjort ännu) så jag inte behöver komma ihåg allt i huvudet. Höll på att glömma goggles idag men kom turligt nog på dem – och packade tre olika linser. Älskar att ha mitt äventyrsrum så att jag har gott om utrymme, och får bra överblick på det jag packar med.

Här är äventyrsrummet!

Till sist: lasta skotrarna – den enkla delen. Mitt Brenderup-släp rymmer två skotrar och istället för att krångla med spännband har jag snabba superclamps som gör det enkelt att lasta. Det går faktiskt på fem röda, även idag när jag lastar själv. Jag har med två skotrar, just in case, och den ena kör jag rätt in och den andra backar jag upp på släpet. Enkelt.

Sedan är det dags att rulla iväg!

Förra vintern hade jag inte pickup utan körde släpet med min BMW vilket gick fint eftersom det är en bra bil. Men det märks att min Ford Ranger drar tunga släp med mindre påverkan. Jag kom på mig själv att verkligen titta efter så att släpet var kvar när jag rullade längs Blå Vägen sista biten in mot Hemavan. Då hade jag reflexmässigt gjort samma sak minst fem gånger tidigare under resan.

Med anledning av för mycket tvekan huruvida Google maps visade rätt väg var jag tvungen att köra in i ett bostadsområde i mörkret med smala vägar och snövallar och vända hela ekipaget – genom att backa. Men det löste sig också: stort släp = enklare att backa med. Plus, jag har extra backljus på mitt släp vilket förenklar backningen.

När tjejer ska iväg på camps så är det just oron över att backa och lasta som kan hålla tillbaka många från att anmäla sig. Men det där kommer alltid att lösa sig, människor är snälla. Särskilt i sådana här sammanhang. När jag var iväg på mitt första skoterevent så var jag nervös över prick allting – inklusive tankningen. Idag går det åt mindre energi till att vara nervös, så jag kan ha roligare istället. Men det kommer alltid finnas motstånd i början, och det kommer alltid finnas grejer som är obekväma. Genom att utmana och övervinna så har jag både växt och vågat mer, så min värld har öppnat upp sig och blivit större.