Det är frasigt i gräset när vi kliver ur bilen och börjar gå över lägdan. Solen har inte nått hit ännu. Inte heller är solens strålar tillräckliga för att tina snön som lagt sig med kraftig skare på Middagsvalen. Inte överallt, men ändå på sina ställen. Det är enkelt att gå på det hårda. Toppen är som ett månlandskap. Det är vackert och jag fylls av förundran när jag blickar ut över fjällkedjan vars utsikt når mig åt alla håll.
Jag delar dagen med två vänner och vi är på fjället i flera timmar. Kylan tränger innanför huden även om solen är mild. När jag kommer hem är nöjdheten stor. Solen är uppe någon timme till men jag gör en eld i kaminen och tar fram stora koppar med te. Vi bläddrar bland framtiden i våra kalendrar och fyller livet med fler planer att se fram emot.
Sedan blev det kväll och jag tog sällskap med ensamheten. Satt i soffan och fixade med saker samtidigt som jag kollade Bodies på storskärm. Serverade mig själv ett glas franskt rött i de stora kuporna med de tunna stjälkarna som jag gav Danny i födelsedagspresent. Blickade ut mot ett eventuellt norrsken och iakttog månskenet som gav dagsljus i mörkret. Längtade till den stilla söndagsmorgonen som väntade efter natten och såg fram emot min långpromenad och frukoststunden i sängen tillsammans med en bok och söndagsprogrammen på radio. En helg som hade sin stilla gång.
