Klockan ringer 04.00. Och 04.02 för säkerhets skull. Men jag har redan vaknat sju gånger under natten, så som man gör när man ska gå upp tidigt och tror att man försovit sig fastän man knappt hunnit somna. Ingen skönhetssömn direkt. Men det är mörkt ute så det syns inte. Jag är i Edsåsdalen 04.30 och vet att de andra lämnar Åre då. Filmare, fotograf och så marknadschefen från Silva. Och modellerna förstås. Själv är jag fixare. Jag har valt modeller, haft kontakt med dem, frågat Edsåsdalen om vi får köra skoter i längdspåren (gud förbjude), tänkt lite logistik och bett för vädret. Styrt upp det sista med foto- och filmbrief som ska visualisera det nya pannlampskoncept som Silva lanserar i höst.
Mitt jobb är egentligen gjort innan själva plåtningen och filmingen händer. Men det var ju det där med vädret då. Dagen innan, när det var måndag, har Matti (fotograf) och Nils (filmare) varit ute på topptur med modellerna. Isabelle, Sanny och Camilla. Snabbt inpå bytte vi location från Välliste till Mullfjället. Det var storm, men mindre storm i Duved än i Trillevallen. Det var whiteout. Kallt. Kanske episkt. Vi vet inte än eftersom vi ivrigt väntar på resultatet.
Jag tyckte att en tjejtrio passade för topptur. Det blev två på bräda dessutom, denna gång. Det smått infekterade begreppet mångfald kommer i många former och identiteter. Jag ville ha ha lite olika åldersspann också, utan att det skulle kännas alltför tillgjort.
Till tisdagen hade det snöat och drevat i spåren och det hade varit lönlöst för spårpatrullen att dra spår och skejtbedd kvällen innan. Vi valde location en bit upp på fjället för att få mesta möjliga skillnad i natur och lite episkhet samtidigt som det skulle vara logistiskt tillgängligt för både modeller och crew. Tidsfönstret att fota och filma pannlampor är kort. För foto behövs mycket mer ljus än du tror, medan film kan göras i lite mer mörker. Men det får varken vara för ljust eller för mörkt. Det gav oss 45 minuters optimalt ljus. Det finns inte tid för några frågetecken eller onödig waste of time.
När det blivit för ljust tog vi paus för att värma kalla tår (well knappt) innan vi knäppte av de sista produkterna som inte är ljuskänsliga, Silvas hydration packs. Vi hurrade för solglimt och fick fina bilder innan molnen drog igen. Boom, bang, klart klockan 09.30.
Matti och Nils åker hem för att torka utrustning och tömma minneskort. Jag får en logistisk tankenöt att knäcka eftersom både bil och skoter ska till andra ställen men jag gasar skotern över fjället, kör förbi på leden utanför huset där jag bor men svänger inte av utan kör vidare för att minimera transporttiden senare. Och en stund senare slår jag mig ner på Åregården tillsammans med marknadschefs-Jennifer och andas ut. Beställer in en latte. Tar av mig kängorna och viftar på tårna som behöver få nytt liv.
Tack och lov för min Jethwear pitcoat. På riktigt. Lång, varm, otrolig. Jag körde alltså skoter över fjället i Pitcoat och träningstights och Fubuki. Nej men skoja ej. Du som fattar fattar.
Jag tar ett snabbt möte om elbilsladdning med en annan kund och sedan äter vi lunch och därefter är det dags igen. Jag tar på mig mer kläder nu, eftersom jag vet att sista plåtningen går från dag och solvärme till kväll och kyla. Det blev kanske lite tokigt med pälsmössan. Älskar det samtidigt. Här kommer jag!
Vi väntar in ett hundspann, med förare Stephen Copp. Alla är förväntansfulla. Stjärnorna står rätt och levererar vindstilla och solnedgång.
Matti och Nils är övernöjda redan efter en halvtimma. Allt är otroligt. Hundspannet levererar på alla plan och allt tidigare väder är glömt och förlåtet. Snön yr om hundarna när vi kör skoter strax framför och strax efter och Nils gör sin fotogrej hängades ut från maskinen jag kör. Hundarna är obrydda, men undrar om de bara ska springa runt på sjön utan att faktiskt komma någonstans. Mörkret sänker sig och allt är episkt. Drönaryerna. Stillbilderna. Allt.
När det blivit för mörkt gör vi high fives och säger hej då. Matti och Nils åker hem till sig efter fyra dagars jobb på plats inklusive förberedelser. Jag är trött, men nöjd. Jag monterar min Spectra på huvudet och vill ha maximalt ljus när jag bränner över sjön. Det är som att styra en båt på ett hav. Sedan kör jag leden genom skogen hem till mig och någon timme senare får jag ett sms från Isabelle om att norrskenet dansar på himlen.
