Lapland Guesthouse (och att vila i det vackra och det svåra)

Första gången jag var till Lapland Guesthouse i Kangos var före jul. Allt var mörkt och magiskt och julen gnistrade och Tornedalen förtrollade mig. Andra gången jag var till Lapland Guesthouse var nu i april och jag fick norrsken, sol och långa dagar och utrymme för fler tankar om vad allting handlar om. Det bespottade begreppet Norrland ger mig hela tiden fler dimensioner och jag sorterar allt jag ser och upplever i fack för att skapa vettiga tankar av det. Det är något med livet, platserna, kulturen och allt som väver samman människorna här i norr. Något som inte finns söderut. Och det fascinerar mig med allt som är starkt och avundsvärt och allt som skaver och trasslar.

Jag sover bra i sängarna på Lapland Guest House. De grova timmerstockarna sjunger vaggvisor och jag hade kunnat tillbringa flera dagar med att inte lämna rummet alls. Bara sova och läsa bok. Bastubada. Vilket praktiskt taget går eftersom Johan satt in ett badkar i bastun i det allra nyaste rummet som är en svit med lounge och balkong. Vi bastar på rummet och vi bastar nere vid älven. Ligger i jacuzzin efter middagen och blickar upp mot himlen och norrskenet. Det har varit ett aktivt år med norrsken inte bara i Tornedalen men också hemma i fjällen där jag bor.

En av dagarna åker vi utflyktsskoter förbi Käymäjärvi och Kaunisvaara och över riksgränsen till finska Kolari. Första gången utomlands på några år. Klart det ska förevigas med bilder! Vi vill köpa något finskt att äta men hittar inte på rätt led så efter att ha varit i Finland och snurrat på skoterleder under stora kraftgator åker vi hem till Sverige igen där jag inte förstår språket som talas i gränsbutiken och så köper vi Polarbröd och mjukost och äter lunch vid en solig fläck på skoterleden. Det känns bara snopet en kort stund. Sedan är allt glömt och förlåtet och vi kör hemåt och blir bara 20 minuter sen till middagen eftersom min kille är tidsoptimist (själv är jag punktlig).

Kan du förresten något om Meänkieli? Nästa gång jag är till Tornedalen vill jag lära mig mer om både minoritetsfolk, varav Tornedalingar är ett av fem, och minoritetsspråk.

Jag har packat med en bok men hinner aldrig läsa den. Varför är det så med tid? Vi åker ut och fiskar röding och himlen är blå till en början men sedan seglar aprilvädret över oss och vi ser knappt andra sidan sjön för det snöar lovikkavantar. Men vi får fisk i alla fall. Två rödingar och så några som retsamt naggar kroken men simmar vidare. Vi är inte ensamma på isen. Några hundra meter bort hör vi holländska. Och det är så med Tornedalen. Världen har hittat till hit men vi svenskar vet inget alls om Tornedalen. Klicka på länken – jag skrev inlägget efter resan hit före jul!

Swedish Lapland har satsat på lyxturism och en gäst spenderar i snitt 1800 kr per dag. Ishotellet, Arctic Bath, Lapland View Lodge… det finns några välkända exklusiva boenden du förmodligen hört om och därutöver en mängd lyxiga mindre guesthouses du inte vet något om men som resten av världen reser till. Lapland guesthouse hör till ett av dem. Destinationsutvecklingsregionen Swedish Lapland, som utgör ungefär 25% av Sveriges yta, omsatte drygt 7 miljarer kronor strax före pandemin och siffrorna visade då att turismen här ökade snabbare än i övriga Sverige. 35% internationella gästnätter. Besöksnäringen utgör en av de mest snabbväxande basnäringarna i den här delen av landet.

Johan på Lapland Guesthouse samlar på bilar och whiskey och kapsyler, får vi veta. Kapsylerna finns inte på värdshuset och bilarna anar vi först när vi tittar över plogvallen men det gör vi knappt för det finns så mycket annat att titta på. En telefonkiosk står vid värdshuset. En gunga hänger i timringen vid den tunga dörren till baren. Belysningen ramar in det som känns som en liten by i byn. Detaljerna är medvetna och efter två besök till Lapland Guesthouse i Kangos kan jag tydligt se Johans avtryck i mycket som gäster får uppleva när de kommer hit. Han är en entertainer på sitt egna vis. Berättar om allt vi frågar och oftast lite till. Rakt och rättframt. Värdskap som är genuint och utan krusiduller. Långt från ängsligt. Och jag förstår att det lockar många som tycker att det skönt avslappnat istället för stiligt styltigt. Särskilt prominenta företagsledare och personer som har nog med påpassning och folk som tassar på tå.

Vår resa genom Lappland är också en resa med många mil i bil och jag ser nu mer än någonsin hur det skövlas. De flesta som bor i Sverige har aldrig varit upp hit. De har varit i Norrland säger de och menar Åre och hurtfriska fjällbyar som står snudd på orörda och oexploaterade om man jämför med områden allra längst norröver som inte har skidorter som skiner och ska locka storstadsbor med uppskyltad vildmark. Jag åker förbi landmassor så enorma att det inte går att ta in vilket hål som slukar marken där bakom gruvvallarna. Förbi skogsplanteringar så onaturliga att fjällbjörkarna hemma vid skidliften känns uråldrigt exotiska. Förbi enorma elledningar och stålkonstruktioner som plöjer landskapet så grovt att det är svårt att fantisera om hur det såg ut här innan människans fotspår. Men jag förstår att det också är en utveckling som innebär möjligheter för alla som bor här. Och utveckling för de många fler som bor i övriga Sverige.

I skolan lär vi oss om fyra åar i Halland men jag kan ingenting om våra nationalälvar. De älvar som inte byggts ut med vattenkraft. Torne älv, Kalixälven, Pite älv och Vindelälven. Det här är älvar där fisken inte hoppar sig blodig mot betongväggar när de följer sina instinkter om att återvända till sin födelseplats och föröka sig. Det här är älvar där det vilda forsar fritt.

Lainioälven ligger frusen bara ett kort och näpet steg nedanför Lapland Guesthouse. Vattnet rinner ut i Torne älv där det stiger upp emot 100 000 laxar varje år. Sommartid är laxfisket både populärt och exklusivt. Vem som får fiska och hur man får fiska är reglerat och kostar i paritet med en lite dyrare utlandssemester.

Jag plockade upp mitt pass igår och såg att det gick ut 2020 men jag skulle ändå hellre köra upp till Lappland och Tornedalen med taktältet och bo på arktiskt lyxhotell ibland och fiska i älven – än att landa på Ibiza och trängas på happy hour. Hellre lyssna på ljudet av vild mark än rytmiska beats och prasslet av paljetter i en bar. Eller. Nu ska jag inte vara sådär klyshigt naturromantisk. Jag gillar både och. Men jag ids inte trängas. Kanske kan jag packa med paljetterna till en middagsbjudning i en stuga utanför Pello och ta med franska bubblor från 2008 i ryggsäcken och njuta all förundran i livet på solvarma stenar intill älven.

I Kangos är vi långt norr om polcirkeln och även om jag tycker att midnattssolen är mäktig så är det norrskenet som lockar de internationella gästerna. Asiater, amerikaner, européer. Det är en fascinerande verklighet att stå i en bar i en liten by som heter Kangos och höra ett amerikanskt par berätta om sina få dygn i Sverige innan de ska åka vidare till Rom eller om det är Milano och sedan några fler Europeiska storstäder. Fast nu i april när vi är här i samma bar är vi nästan ensamma. Den mest intensiva perioden med utländska gäster har passerat. De kommer när det är som mörkast och kallast. Vårvintern får lokalborna hålla för sig själva. Så gott det går i allt annat som ska göras och bestämmas om. Det som staten vill skövla och sälja till utlandet. Vindsnurror i enorma parker som ska ställas på den enda höjd som finns och vibrera marken under dem så att ingen organism kan fortsätta leva. 96% av all vindkraft i detta område ägs av utländska bolag. Den aspekten är mitt stora huvudbry när riksdagspolitikerna i Stockholm pratar om grön omställning. Vi fortsätter betala med valutan som heter Norrland när vi laddar vår Tesla och parkerar den vid skärgårdshuset på Västkusten där politiker säger nej till vindkraft i horisonten med det allmänna fritids- och rekreationsintresset som anledning.

Någon måste alltid betala så är det ju. Och kanske är det logiskt att ett fåtal i norr ska drabbas för att många söderut ska få win. Men när vi skövlar det vi har med utländska medel finns inga pengar kvar för investeringar i lokalsamhället som på lång sikt också kan göra gott.

Förlåt jag blev sidetracked. Påmind om verkligheten. En ytterligare dimension på den verklighet jag ser fram emot att uppleva igen till sommaren. För det svåra med slarvbegreppet Norrland är vad som lockar mig. Att det har båda sidor. Att det är komplicerat. Det gör det intressant och det passar mitt vemod. Att få vila i det vackra och i det svåra. Jag behöver det som människa för att inte bli alltför skyddad och omhuldad.

När vi sitter på trappen och det är söndag och vi ska fara hundra mil hem till vårt hus vid fjället smeker solen kinden och livet är magiskt igen. Så lite gör så mycket. Några minuter solvärme. En stund med fågelkvitter. Det som porlar under isen. Det som gör att livet vibrerar.

Länk till Lapland Guesthouse