Om att bli äldre – ärligt och öppet om drömmarna, kärleken och kroppen

Innan jag fyllde 40 tänkte jag mycket på att fylla 40. Hur det skulle vara och kännas att liksom trilla över kanten. Funderingarna intensifierades en-två månader innan min födelsedag och sedan firade jag ordentligt och efteråt var det som att… jag glömde bort att jag var 40? Det har liksom känts ungefär likadant som att vara 39. Ibland får jag frågan om hur det känns och då kastas jag tillbaka till mitt firande men känner att känslan av att bli äldre är densamma idag som för ett år sedan. Det går inte att backa bandet oavsett om man är 32 eller 43 och det är en lika jobbig tanke nu som då. Idag är det yngsta jag kommer vara, typ.

Min umgängeskrets är åldersmässigt spretig och jag älskar det. Jag umgås med med härliga människor som är 20-någonting och livskraftiga personer som fyllt 50. Jag vet hur det är att vara yngre än jag är och uppleva känslor om att bli äldre, för jag har ju själv varit där. Men däremot har jag inte varit äldre än jag är, och därför ville jag prata om tankar och känslor med de som är klokare än mig. Och mer insiktsfyllda. Jag ville veta hur de känner kring kroppen, kärleken, framtidsdrömmarna och livslusten.

Jag hoppas du ska tycka om mina intervjuer. Och att de ska väcka dina tankar och funderingar. Dela dem gärna, jag – och andra – uppskattar att läsa också dem. Tack!

Linda: “40 är mycket acceptans. Med acceptans kommer lugn.”

För några år sedan lämnade Linda livet i Stockholm för lugnet i Örnsköldsvik. Jag följer henne dagligen och var nyfiken på hur hon kände om kärlek, kroppen och relationer som 40. Här följer du Lindas blogg!

I Facebookgrupper upplever jag stor oro från kvinnor som blivit singlar och är runt 30. Hur ser du på att vara singel och över 40?

Jag har haft mycket ångest kring att vara singel och över 40. Eller, egentligen mest ångest kring varat eller icke varat kring barn. Det har varit mycket terapi och mycket själavård och nu har jag landat i att det blir som det blir. Kärlek är ändå något jag inte har kontroll över. Jag kan vara öppen och tillgänglig but that’s it. Det viktigaste för mig är att jag sätter mina gränser och är sann mot mig själv. Resten får komma om det vill sig.

Hur är det att dejta som 40 – jämfört med 20?

Jag tror inte skillnaden är i själv dejtandet. Skillnaden är i min syn på mig själv och min respekt för mig själv. Jag var nog mer stressad när jag var 20 om jag ska vara ärlig. Men det satt ju i min självkänsla och “kommer någon någonsin kunna älska mig”. Nu VET jag vad jag är värd och nöjer mig inte med mindre. Jag sätter mig själv först och skulle aldrig göra mig mindre för att tillgodose en man.

Hur har tankarna om din egen kropp förändrats som 40?

Jag och min kropp har haft en lång och komplicerad relation. Vi är fortfarande inte helt överens men det är mycket bättre än för säg 10 år sedan. 40 är mycket acceptans. Jag tänker att det kommer mer och mer i takt med rynkor och gravitationens påverkan på kroppen. Man får lära om sig när kroppen förändras. Men med acceptans kommer lugn. Jag vill att min kropp ska vara ett verktyg, att den ska låta mig göra saker jag tycker är roligt och fungera utan så mycket gnissel. Men hur den ser ut är inte lika viktigt längre. Och allt det arbetet sitter ju i huvudet.

Katta: “Jag var mer lyckligt aningslös då”

Jag och min vän Katta pratar ofta och mycket om livet; om drömmar och planer och livspirr och allt som vi längtar efter. Det kändes självklart att fråga henne om allt det där, och hur det förändrats genom åren. Du följer Kattas blogg Bucket Life här!

Minns du sista dagen på gymnasiet när framtidsdrömmarna och planerna peakade. Hur är det med framtidsdrömmarna och planerna som 40?

Åh, vilken bra fråga! Ärligt talat så känner jag mig mer pirrig och nyfiken nu än då. Jag minns det som att den där odödliga känslan från dagen jag tog studenten ebbade ut ganska snabbt när första hösten ”i frihet” kom. Det kändes som om hela mitt liv hängde på att jag skulle välja rätt väg framåt. Men – spoiler alert – det gör det inte! Man kan ju ”slösa” flera år – det är ju till och med bättre att bara prova sig runt och få lite erfarenhet innan man eventuellt börjar plugga. Dessutom blev min mamma sjuk den hösten, så det blev verkligen ett skarpt avslut på barndomen där. Nu känner jag istället att jag är trygg på ett helt annat sätt. Jag har en massa erfarenhet men känner mig ändå fri eftersom jag byggt mitt liv så och nu har jag ofta den där pirriga känslan att allt är möjligt och det bästa inte hänt än när det gäller min personliga utveckling.

Drömmar är en sak: den oro och mörka tankar man bär med sig är en annan. Hur har de ändrats som 40 jämfört med 20?

Ja, eftersom världen ändrats och vi människor faktiskt är mitt i en klimatkris så är min oro större nu, det känns riktigt mörkt ibland. För det är en sak att vara orolig för sin egen framtid i en värld som man förutsätter ska fortsätta som vanligt – det är något helt annat att inte känna sig säker på att världen som vi känner den kommer finnas kvar om 20 år. Det sätter en helt annat ljus på alla framtidsplaner och är något jag verkligen tampas med. Jag var mer lyckligt aningslös då på något sätt, också på grund av att jag inte hade upplevt stora sorger eller livsvändningar ännu. Däremot har jag lärt mig att de flesta av oss är fenomenala på anpassning, så jag sätter mitt hopp till det!

Hur har tankarna om din egen kropp förändrats som 40?

Här blir jag nästan lite rörd faktiskt. Jag var inte kompis med min kropp vid varken 10, 15, 20 eller 25 års ålder. Jag varvade hetsträning med långa perioder där jag inte alls tog hand om mig själv och gick upp och ner i vikt, men tyckte inte om min kropp oavsett. Jag ville aldrig visa rumpan – dvs hade alltid långa tröjor eller koftor och jag kommer ihåg att jag till och med lindade bandage för att platta till mina bröst när jag var 13, för jag tyckte de var för stora. Så sorgligt!

Nu är jag mycket mer accepterande, men jag kan kämpa lite med att förstå hur kroppen fungerar och svarar på träning nu – tror att hormoner påverkar mer nu än som yngre kanske? Jag har dock en helt annan ingång till träning och att ta hand om kroppen nu. Jag vill den väl och vill bygga hälsa, till skillnad från att ha utseendet i fokus och nästan straffa den med träning och olika kostspår.

Något som är jobbigt att vänja sig vid är dock att utseendet förändras, även om det inte är så himla drastiskt ännu. Kroppen svarar ju heller inte lika snabbt på träning så man måste lägga mycket mer tid på det än tidigare. Jag har aldrig haft stora problem med skador och skavanker, så jag hoppas på att få fortsätta vara förskonad från det. Jag antar att man vänjer sig vid det med åren, men det är nog inte roligt hela vägen! Allt summerat så skulle jag ändå vilja säga att jag mår mycket bättre nu och so far är det till allra största delen mycket härligare att vara 40+ än 20+!

Mia: “sommaren jag fyllde 40 var som att trycka på en knapp”

Mia är min f.d. chef från när jag jobbade i Stockholm. Det var hon som fick mig att tjäna pengar på pengar och vi har rest tillsammans till Spanien för att springa lopp och varit iväg på andra äventyr. Hon vidareutbildar sig konstant, håller på med swimrum och du skulle inte tro henne om hon sa att hon var nästan 50.

Fysisk träning är en sak. Mental träning något annat. Hur har tankarna i huvudet ändrats som 40 utifrån synen på träning och prestation?

Sommaren jag fyllde 40 var som att trycka på en knapp. Vips gick jag upp 7 kg och hösten startades hos optikern för att fixa nya glasögon då min syn förändrats. Länge försökte jag träna bort mina extra kilo så som man gjorde när man var yngre, inget hände. Det tog flera år innan jag förstod att nu är kosten the shit, mindre kolhydrater och betydligt mindre fika (socker).

Ju äldre jag blir har jag helt fått släppa prestationsträning; kroppen vill inte alltid samma som jag. Nu är det fokus på livslång träning för att håll och orka. Fokus på träning och rörelse och samtidigt njuta, upptäcka, hitta närvaro och hitta äventyr.

Rent mentalt älskar jag att bli äldre, även om kroppen går åt ett håll så går hjärnan åt ett annat. Man blir faktiskt klokare med åren. Jag väljer med omsorg vad man tackar ja till, vilka jag vill omge mig med, jag har börjat kunna sätta fokus och prioritera: vad är viktigt för mig?

Önskar jag att jag var 20 igen? Nej! 30? Nej. Jag är snart 50 och längtar faktiskt inte ens tillbaka till 40. Allt har sin tid. Jag har bestämt mig för att äga min ålder och se till att vara där på bästa sätt, fysiskt och mentalt.

Malin: “Duger jag? Det är en fråga som ibland kommer och går”

Malin är min f.d. kollega och numera nära vän som jag skrattar högt tillsammans med och där samtalen om allt det mörka och allt det ljusa får plats. Vi pratar ofta om kärlek och Malin skriver fint och ärligt om livet på sin instagram som du hittar här!

Hur är det att vara singel när och dejta som +40?

Det som är skönt i att vara singel i min ålder, 48 år, är att jag känner ett lugn. Jag ska inte ha fler barn och jag kommer inte gifta mig igen. Det gör att tankar omkring det som kan grusa till det härliga med friheten att dejta och träffa nya spännande människor helt enkelt är borta. Det finns istället en känsla av frihet, trygghet ett lugn blandat med pirr förälskelse och en förväntan på ett avslappnat sätt. Även att återupptäcka min egen sexualitet. Min egen lust och njutning. Att kanske känna och uppleva ny lust och njutning. Om de visar sig inte vara den rätta så tror jag det är enklare att bryta upp och gå vidare mot nya äventyr för man funderar inte lika mycket som 40+. Eller i alla fall inte jag. Sen. Längtar jag förstås efter kärleken och att ha den nära mig i oändlighet, men jag har ingen stress utan njuter av frihetskänslan i dejtandet nu. Det är känslan inom mig.

Sedan har vi den ytliga verkligheten som också finns där. Då är det banne mig inte lätt. Det ska sprayas och fixas och färgas och formas och tonas och gud vet allt. Hur många olika foundation och highlighter finns det? Hur mycket finns det av allt? Ja förutom det så ska det också ätas rätt träna å bla bla bla. Ni vet. För att se sådär glowig och naturligt fräsch ut. Ung. Utvilad. Bröst. Naglar. Hår. Läppar. Ögon. Rumpan. Kroppen. Huden. Att vara kåt glad och tacksam. Nej, blev fel men det ligger ändå lite sanning i det. Att vara kvinna helt enkelt. Att försöka att inte låta sig påverkas. Det är svårt ibland. Balansen mellan de yttre och inre. Den nakna sanningen. Duger jag? Alltså finns det nån som vaknar sådär glowig å fräsch å utvilad på riktigt?? Nä, tror inte det. Men det är härligt att upptäcka sin egen kropp igen.

Hur har tankarna omkring din egen kropp förändrats som +40?

Duger jag? Det är en fråga som ibland kommer och går. Känslan av att jag gör det just nu är stark. Har verkligen inte alltid varit det. Mycket större osäkerhet som 30-åring än nu. Min medvetenhet om min egen kropp är tydligare. Min egen riktning med min kropp är tydligare. Jag har en mage. I den har mina 3 barn legat vuxit sig till små individer. Jag har bröst. Dom har gett mina 3 barn deras första föda. Jag har ett skadat knä. Jag har haft svår hjärnskakning. Jag har pigga ögon och ett levande leende. Vi är alla unika och allas våra kroppar och ansikten har en unik historia att berätta. Var stolt över din historia. Jag känner mig stark i min kropp nu. Jag accepterar min kropp nu. Jag är stolt över den. Jag är starkare nu än när jag var 30. Jag investerar i den varje dag. Jag ger den kärlek i form av rörelse och bra bränsle för både knoppen och kroppen. Tar mig den tiden. Jag vill känna mig stark, att jag klarar av att hantera olika utmaningar både mentalt och fysiskt. Jag vill känna mig rörlig. Känna mig levande. Ha en bra balans. Jag vill leva tills jag blir 90 år. Vara kär hångla och ha massa härlig njutning.

Jag avslutar det här inlägget med bilder från samma resa som jag inledde inlägget med. Resan till Italien sommaren 2017. En av livets resor ändå. Precis som livet självt. Vilka tankar har du om att bli äldre? Vilka känslor väcker detta inlägg?

PS. Vill du läsa fler inlägg om livet så ska du läsa detta inlägg om kärlek: skrivet av Linda på min blogg, i inlägget finns länkar till våra andra inlägg om kärlek.