Idag faller snö på fjället och träningen för vintern började för länge sedan. Augusti känns som forever ago. Idag stod jag på gymmet mellan mina Teams-möten och gjorde skoterdrag. Det var min PT Frida som la in det i min träning förra vintern och det gjorde skillnad. Jag som tidigare haft noll kraft och explosivitet i den rörelse man gör när man ska starta en skoter eller en båtmotor – och därför varken kunnat starta det ena eller det andra – kunde dra igång skotrar på löpande band i vintras. Här gör jag just den övningen:
Jag förvånas fortfarande över människor som på riktigt blir överraskade när de inte kan göra en viss typ av övning för att de tränat något helt annat i hundra år. Som om själva grejen att man tränar faktiskt innebär att man är bra på prick allt som kräver någon form av fysik. Det är tydligen inte självklart att man blir bra på det man tränar och framförallt så tränar man det man redan är bra på när man tränar utan PT. Vi människor funkar så. Vi trivs med att det ska vara jobbigt men gärna på det sätt som vi själva förfogar över.
“Jag känner mig som ett dagisbarn” sa jag till Frida i tisdags när vi tränade och jag skulle göra spänsthopp med en tyngd i famnen. Det krävs mycket mental styrketräning att klara av både känslan och tanken att faktiskt vara riktigt dålig på något – och att fortsätta göra det.
Som en motpol till den styrketräning jag just nu bygger upp min kropp med finns yogan. Som jag har tålamod med ibland men som jag ibland bara vill fast forwarda mig igenom. Oftast rullar jag ut mattan hemma eftersom det är så tillgängligt. Jag väljer någon av Adriennes pass på YouTube och följer med i positionerna och försöker att inte tänka på städ, jobb, äventyr, grejer på min to do och annat som flyttar in i huvudet rätt ofta. Och så funderar jag på hur mycket av yogans kraft som går förlorad för att jag har svårt att inte tänka.
Och så rullar det på. De där dagarna. Rätt så ofta kommer de med träningsvärk. Ibland med motstånd till allt som innebär träning, men mest ofta med lust och längtan ändå.
2 kommentarer
Vilken fin text. Stor igenkänning också, det är så jobbigt att träna på sina svagheter. Kör lite mer yoga med Kassandra nu och hon gör en del jobbiga övningar som jag kommer på mig själv att bli sur över. För att jag inte riktigt orkar dem. Haha. Och efter en stund tänker jag på det där att träna det jag är svag på och harvar på ändå.
Så det är väl dags att jag börjar med den där skoterstartararmen nu 😛
Haha väldigt roligt!