Föreställ dig följande scenario:

Två brottslingar, vi kan kalla dem Sara och Annika för skojs skull, begår ett brott men misslyckas och de grips av polis och sätts i arrest.

Sara och Annika kan inte kommunicera med varandra i arresten men de ställs inför samma val: antingen kan de hävda sin egen oskuld och skylla allt på den andra – eller så är de båda tysta.

Hur de väljer att agera kommer påverka dem såhär:

1. Om Sara skyller allt på Annika och Annika skyller allt på Sara kommer de båda att tillbringa 2 år i fängelse.

2. Om Sara skyller allt på Annika men Annika är tyst så kommer Sara att gå fri men Annika tillbringar 3 år i fängelse. (Och tvärtom)

3. Om både Sara och Annika är tysta kommer de båda att tillbringa 1 år i fängelse.

För den som har förmåga att se helheten och dessutom har disciplin nog att agera på den så är det såklart bäst för Sara och Annika om båda är tysta. Men sett utifrån det egna perspektivet så kommer båda att skylla på den andre, för med egenintresset främst så är det helt irrationellt att samarbeta.

Undrar du varför jag skriver det här?

Prisoner’s dilemma tycker jag är en utmärkt modell som förklarar varför vi agerar så stundtals märkligt och egoistiskt medan vi samtidigt på ändå förstår att det skulle vara bäst att göra på annat sätt. Varför det till exempel är slut på jäst och toalettpapper.

Det är en av de modeller som jag minns som allra tydligast från när jag pluggade nationalekonomi i Dublin och som jag fortfarande ofta funderar över eftersom det är så tydligt runt omkring mig.