Hur jag hamnade i Gällivare

“Kom förbi Gällivare” sa Sofie Lantto en eftermiddag i januari när vi sågs över en kaffe och diskuterade ett jobbuppdrag. Jag hade precis berättat att jag skulle på en helg med skoterkörning för tjejer och Sofie sa på skoj att jag borde hälsa på henne samtidigt.

“Ja vad roligt” utbrast jag och kollade kartan. Gällivare låg bara runt 5-6 timmar norr om Saxnäs dit jag skulle den där helgen för att köra skoter.

Idag är det precis en vecka sedan jag satte nyckeln i tändningen på min pickup och tillsammans med runt 50 andra personer lämnade Saxnäs med skotrar och allt och körde rätt ut i snöstormen. För jäklar vad det snöade den dagen.

Vid Trappforsen svängde jag av den stora vägen och snöplogen som jag låg bakom som skapade ett snömoln efter sig. Istället körde jag en liten oplogad vintervit och decimeterfluffig grusväg förbi Blaikliden mot Dikanäs. Jag funderade en sekund på om det verkligen var smart att köra där, men i nästa sekund kom jag på att jag ju körde världens bästa äventyrsbil och om det är NÅGON som ska köra där så var det ju jag!

I Dikanäs fick äventyrsbilen visa framfötterna på riktigt. En liten Volvo hade hamnat i diket i spåren av en plogbil och jag drog upp den och kände mig episk. Sedan fortsatte jag vidare. Det var en riktig dagjävel där i bilen och jag kände mig high on life i takt med att jag passerade Sorsele, Moskosel, Kåbdalis, JOKKMOKK (höjdpunkten), Porjus och till sist Gällivare och min slutdestination för dagen: Skaulo några mil därtill.

Jag kom fram lagom till mörkret och Sofie hälsade välkommen med “lasta av skotern så far vi till stugan”. Och så for vi genom ett magiskt mörkt äventyrsland med snötyngda granar som vi körde under för att komma fram. Det var som en sagovärld och redan där och då tyckte jag att hela den där omvägen från Saxnäs till Skaulo och sedan Skaulo till Åre någon dag senare var SÅ VÄRD alltsammans.

Att säga ja till upplevelser är fan det bästa som finns och ju mer jag gör just det desto mer inser jag att jag vill säga nej till mellanmjölk för vad minns jag av det veckan därpå?

Vi kom fram till stugan och Sofie satte genast igång med att elda i kaminen för att få upp värmen. Sedan brassade hon på en alldeles utmärkt middag på älg och grönsaker som vi åt i tortillabröd. Och så skålade vi i bubbel och lite senare var också bastun varm och där satt vi och pratade om livets viktigare saker fram till klockan blev 02. Det var fint.

Dagen efter vaknade vi till sol som glittrandes dansade på det enorma snötäcket som ligger över Lappland. Det verkar vara här som hela Sveriges snö hamnat.

Jag jobbade några timmar och när det blev dags för lunch tog vi skotrarna och for ut en sväng; vi behövde handla middag. Sofie fångade dagen och jag var så glad över att hamna på bild i Lanttos värld.

“Det ligger ett café rätt så nära, vi åker dit och och kollar om det är öppet” sa Sofie och så lirkade vi oss till Bageriet i Puoltikasvaara på skoterleder och några meter på E10:an.

Att få sitta där i skoteroverallen och dricka kaffe och äta bulle med vaniljkräm en måndag mitt i livet kändes större än att ligga på vilken vit sandstrand som helst.

Jag kommer minnas den kaffestunden som tillfället då jag helt förlorade mig i Lappland även om det burit därhän långt mycket tidigare. Som påsken för två år sedan som vi tillbringade i Slussfors eller de många gånger vi varit i Saxnäs eller helgen i Gautosjö som gjorde mig upplevelsebakis en hel vecka efteråt.

Läs mer här:

När vi firade påsk i Slussfors (och social detox)

När vi cyklade i Stekenjokk (nära Saxnäs) i somras

Gautosjö

Jag åkte hem till Åre på tisdagsförmiddagen och fick tillbringa ytterligare tio magiska timmar i bilen. Att köra 16 timmar för att hälsa på i Sofies högst verkliga fantasivärld kan ha varit det absolut bästa beslutet på den här sidan årsskiftet.

Det fantastiska i alltsammans är att jag åker till Lappland om prick en vecka och förmodligen många fler gånger i år. För skoter, för cykling, för löpning och för fiske.