Jag köpte min första cykel 2010. Det var en landsvägscykel och när jag skulle cykla hem den från Falkenberg till Halmstad ringde jag min kompis Karin eftersom jag inte fattade hur man växlade. Tre år senare cyklade jag från Stockholm till Åre. Fram till dess hade jag bara fått en enda punktering och jag har fortfarande inte fått min andra riktiga punktering såhär 9 år senare som cyklist.
2012 startade jag i Cykelvasan men kom aldrig i mål eftersom jag hatade varje meter av sträckan på totalt 90 km. Jag sålde cykeln på plats i Mora och åkte hem med en övertygad tanke om att jag aldrig mer skulle cykla mountainbike.
Fem år senare, hösten 2017, testade jag att cykla stig igen. Jag var i Åre och det hade precis börjat snöa och den här gången älskade jag varje meter. Jag körde Blanktjärnsrundan på snöig stig och råkade sätta ner foten i en bäck med tunt, tunt istäcke och blev blöt upp till knät och huttrade mig igenom halva sträckan i minusgraderna men jag ville ha mer.
Sommaren 2018 cyklade jag rätt så mycket men på grund av ett ryggmärgsödem kunde jag aldrig riktigt ta i. Jag fegade ur både utför och uppför. Ordinationen från läkaren var att inte belasta ryggen så jag trampade på lätta växlar men gillade det ändå. Jag cyklade i Danmark, Hälsingland och i Åre. I regn och solsken. Och så på vintern såklart.
Och nu är det 2019 och jag rullar utför berget på Idre Fjäll i solnedgången en sommarkväll i juli och tänker att jag kommit rätt så långt sedan jag började.
Jag är nyfiken istället för rädd. Jag vill ha mer istället för att vilja ha mindre. Jag känner lika mycket frihet på min BMC Speedcross som jag förut gjorde på min landsvägscykel. Och jag tycker att en bra dag är en dag då jag fått cykla.
Men vad var det egentligen som hände? Vad var det som fick mig att längta igen? Sociala medier!
Jag såg bilder från fina stigar och episka ställen på Instagram. Jag läste ord som fick mig att vilja känna likadant. Det föddes en känsla av att vilja börja om med det där som andra beskrev som så härligt.
Och nu gör jag det! Nu är det jag som upplever det jag tidigare läst om. Nu är det jag på den där bilden som jag förut ville vara mitt i.
Alla bilder är fotade av Katarina Jansson
Läs hela inlägget om vad jag tyckte om att cykla på Idre Fjäll här >>
11 kommentarer
Men jaaaa! Jag vill också vara i den där bubblan och den enda som kan placera mig i den är ju jag själv. Ekvationen är så enkel. Och just pga det blir jag så provocerad av människor som liksom verkar tro att någon annan genom ett magiskt spö ska trolla fram känslor i deras kroppar. DET FUNKAR INTE SÅ, vill jag skrika JÄTTEHÖGT! Tänk om folk skulle våga börja ta reda på vari deras känsla av frihet, glädje och sinnesro kommer ifrån och sen kanske följa linjen i mer än tio minuter… tänk vad som skulle kunna börja hända 🙂
Ps, jag blev så in i bängen glad över ditt färska insta-inlägg om att inte ha tid med bekymmer pga leva life. Jag skrev ju dem orden till dig för länge sen och det kändes så fint att jag kunde ge tillbaka något till dig eftersom du ständigt ger mig så mycket. Så tack Sara! Fortsätt våga lyssna inåt och välja bra saker även de dagar man tvivlar och folks blickar ba “är du inte klok”. Kram!
Tack tack tack Maria!! Mindes inte vem som sa de orden och blev så glad när du kommenterade igen! Har med mig den meningen varje dag och tycker den är så klockren. Och ja, vi går igång på olika saker men vi har alla gemensamt att vi måste börja känna efter. Stor kram till dig!!!
Jag vill vara mitt i dina bilder! Men jag äger inte ens en hjälm. En fin cykel dock, som jag gillar att trampa runt sjön med. Men inte så mycket adrenalin och njutning är inblandat, vilket jag saknar 😀
Frihet kan du kanske känna ändå! Och hjälm och annan snabbare cykel går att hyra så att du får testa på känslan! 😀
Åååååååh, jag kan inte stå still, småstudsar lyckligt av att läsa detta!
Tack för att DU inspirerar!
Bilderna och att du cyklar är TO DIE FOR!
TACK OCH PUSS
Åh, det låter så jäkla fint och jag tror jag är på väg dit också – efter en första sväng där jag var lite för skakig. Ser framför mig hur cykeln blir min “fjällhund” – ett härligt sällskap på fjället och i skogen 🙂