Jag halkar framåt. Dubbarna under skosulan fäster inte i modden. Snöflingorna fastnar i ögonfransarna. Fukten fryser till is på de små, små hårstråna i ansiktet. Pannlampans ljus borrar sig framåt. Och jag springer efter den. Ljudet av mina egna steg förföljer mig.
Det är måndag kväll och jag springer igen. Jag är tacksam över att jag kan. Och jag tänker att jag ska vara tacksam för varje steg jag springer från nu och för resten av livet. Tacksam för alla skavsår jag kommer att få. Tacksam för mjölksyran när det går envis uppgör. Tacksam för när hjärtat slår riktigt hårt. Tacksam för tröttheten som kommer över mig oavsett om det är efter fem kilometer eller fem mil.
9 kommentarer
Förstår känslan och jag saknar den. Saknar löpningen och hoppas jag snart kan vara tacksam för varje kilometer som jag kan springa så småningom! Kommer kanske även att uppskatta lite skav också 😉
haha ja
Vad lyxigt att kunna springa! Jag försöker glädjas åt att kunna göra allt annat men saknar frihetskänslan som löpning ger…
Jag känner en enorm tacksamhet. Hoppas du också kommer dit!
Härligt med löpning!
Många skavsår har jag själv lyckats undvika när jag tejpat micropore hudtejp på utsatta ställen innan jag gett mig ut. Funkat även mot skor som skavt mot hälarna (då 2 lager tejp).
lyckligtvis får jag sällan skav, om jag inte springer ultralångt 😀
Det är få saker som får mig att känna mig så fri och levande som just löpning. Helst i “flurväder” (läs: snöyra eller regnrusk). Love it!
ja, den känslan är så levande!
Känner faktiskt samma sak varje gång jag springer (vilket sker för sällan). Och heja dig!