Jag fick ett meddelande från en person jag inte känner men som hörde av sig och undrade hur jag tänkte med min träning. Hon upplevde att hon tränade ostrukturerat och hade dåligt samvete över det och undrade om jag kände likadant. Frågan följdes av en annan person som hörde av sig samma dag och undrade hur jag tänkte som gått från renodlad träningsblogg till… ja, något annat.
Till något långt mycket större, om du frågar mig.
Jag har tränat med många syften genom livet: att bli smalare, att få kickar, för upplevelsen, för att kapa tider, för sällskapet och för hälsan. Det som är fascinerande är att det är kategorierna ”att bli smalare” och ”kapa tider” som föregåtts av den mest strukturerade träningen. Men det är inte då jag mått som bäst eller känt min träning som mest meningsfull.
Det är när jag tränar för livet som min träning ger mig mest mening. Men denna träning är också mest svår att förklara för andra.
För återigen fastnar vi i normer.
Det vanliga är att vi tränar för en anledning som går att mäta. Springa snabbare på lopp. Minska fem centimeter i midjan. Medan träningen som ger lyckorus i kroppen eller lugn i sinnet eller härliga minnen att falla tillbaka på är den som är luddigast att förklara och därmed kanske också svårast att prioritera. Även om den träningen kanske är den viktigaste av dem alla.
Sedan jag flyttade till Åre för ungefär fyra år sedan har min träning blivit mer ostrukturerad utifrån sett. Allt är inte planerat på förhand. Skillnaden är att jag lever med naturlig rörelse varje dag.
Det är inte minutrarna på gymmet som räknas. Det är allt jag gör som spelar roll.
En hike till min frukosttopp efter jobbet. Att börja en vardag med skidåkning. Cykla mtb på nya stigar. Gå med pannlampa på fjället. Allt det där. Det är som att träningstid utanför gym och pulsklocka inte riktigt räknas – precis som att arbete utanför kontorets väggar ibland inte heller anses som ”på riktigt”.
Jag tror att vi var och en måste hitta vårt varför med träningen. För vissa ÄR prestationen en morot som lockar och det är jättebra. För vissa ÄR viktnedgång högst relevant av personliga hälsoskäl.
För mig har prestation kopplat till träning inte så mycket utrymme eftersom jag lever med mycket prestation i allt annat jag gör. Mitt varför med träningen är att kunna prestera mer i mitt arbetsliv – och att känna att mitt fysiska jag ska vara redo för ”allt”. Till exempel vill jag känna att jag kan springa ett marathon i fjällmiljö vilken dag som helst.
För mig är det viktigt att känna mig stark och fri från fysiska begränsningar.
Jag vill ha ett vältränat hjärta: sommartid vill jag kunna bära en tung ryggsäck uppför fjället och vintertid vill jag ha en lätt känsla när jag går uppför samma fjäll på skidor.
Jag vill ha muskler som orkar mycket. Ben som klarar av ansträngning innan mjölksyran pumpar runt. Att kunna trycka på ordentligt på cykeln till exempel.
Jag vill ha leder och ligament som klarar av långsiktig påfrestning och ojämnt underlag. Jag vill ha rörligheten att parera olyckshändelser utan skador. Jag vill ha pannben som pallar trycket och orkar mycket.
Frågan vad jag tränar inför är enkel för att mitt svar inför mig själv är så självklart: jag tränar för livet. För att känna livet i mig.
Träning är rena dunderkuren för vår hälsa visar forskning. Det är bra för så mycket – och just därför spelar den där maratontiden ingen roll för mig. Eller vad jag tar i bänkpress. Mitt varför ligger i den andra effekten. Den jag känner inombords.
Den här insikten har varit lätt för mig att förstå ju mer jag tränat utomhus där upplevelsen är nära. Den är mycket svårare att jaga fatt i inne i ett gym. För i konstgjorda träningsmiljöer ligger mer fokus på allt som är mätbart upplever jag. Vi matas med helt andra budskap än det som ligger framför oss på stigen.
Hur ser du på träning och dina träningsmål. Varför tränar du? Upplever du din träning som strukturerad – och varför då? För att du har en plan på vad du ska träna? Eller för att du har ett syfte med den?
20 kommentarer
Både du och Anna (Piggelina) är ju vältränade på ett sätt som kanske är få förunnat utan planerad eller prestationsinriktad träning? Att kunna springa ett marathon utan särskilt upplägg eller palla flera timmar uppför på skidor, det tror jag att många måste TRÄNA på för att fixa. Om du förstår hur jag menar? Att köra några gym- eller gympapass i veckan, som många gör i sin vardag, räcker inte för den typen av bedrifter tror jag, men kanske är din vardagsmotion och möjligheten att röra dig så mycket istället för att sitta på kontor eller bakom en ratt, stå i ett klassrum eller en butik, en anledning till att du orkar utan att planera så mycket eller följa några program? Just att du valt ett liv som passar dig och din aktiva livsstil? Medan vissa andra sitter vid sin dator och suktar efter skogar och sjöar, fjäll och fart och fläkt. Men inte tar sig dit!
Ja, jag vill vara så pass grundtränad att jag fixar det.
Bra skrivet! Håller helt med, men har lättare att motivera mig med en pulsklocka på armen tyvärr. Försöker komma bort från prestationsträningen och fokuserar på att träna för upplevelser, men det är inte helt lätt (de är ju så luddiga, tidsmässigt långt bort etc.)!
Behöver inte vara “tyvärr” – allt som motiverar är bra så länge det inte är destruktivt eller ger dålig känsla i kroppen!
Sofia Z/Fantasiresor myntade begreppet Vagabondform till vår FB-grupp och jag bara jaaaaaa! Det är exakt därför jag tränar, för att ständigt vara i vagabondform. Orka gå i en myllrande storstad utan att bli trött, hajka uppför en spännande höjd i Skottland, vara stark nog att bära min dotter i bärselen uppför otaliga trappor i Kroatien… eller för all del ha kapacitet att cykla runt Nynäshamn och hitta nya favoritvyer. Du har en väldigt sund inställning – inspiratör!!
Jag älskar det begreppet!!!
Jag har länge tränat prestationsinriktat och mått väldigt bra av det. När jag inte har tydligt prestationsmål så blir min träning lite loj och jag pressar mig inte lika hårt på träningspassen längre och då får jag inte alls samma kick och nöjdhetskänsla efter passen. Jag måste träna för att vara stark, orka jobba, orka bära mina barn, inte få ont i ryggen men framförallt för att jag utan träningen blir så låg i humöret, riktigt deppig. Och för att motivera mig till att träna hårt sätter jag upp prestationsmål, de andra anledningarna räcker liksom inte till när jag på träningspassen ska pressa mig det där allra sista. Så funkar jag. ?
Älskar att vi funkar olika! Tack för att du delar med dig av din drivkraft!!
Jag är helt med på det spåret! Jag slutade träna prestationsinriktat för 4-5 år sedan då det inte längre motiverade mig utan snarare kändes som en belastning. Idag tränar jag för att orka prestera på andra arenor och må bra. Jag har ett jobb som kräver mycket av mig och jag har valt att lägga energin där – för att jag tycker att det är kul. Träningen blir min viktiga ventil och njutning i vardagen. Jag älskar en “mystass” i skogen eller att hojja stig på min favoritslinga, det är nästan meditativt.
Ja jag tror man måste få till sin prestationskompass och välja där man vill prestera; ibland på jobbet – och ibland på tävlingar
Vilka kloka tankar Sara! Intressant att få ta del av.
Jag har ingen strukturerad träningsplan, inte fullt ut. Bara lite ramar att förhålla mig till. Jag kanske borde ha det eftersom en del av min träning är prestationsinriktad. Men jag går på känn och framförallt på vad som jag mår bra av. Jag kanske skulle bli ännu bättre på det jag gör i tävlingssammanhang om jag hade ett träningsschema, räknade minuter och skippade en del av mina “fikapass”. Ägnade mer tid åt cykel vintertid. Men träningsupplägg har jag för lite kunskap om och det kostar mycket. Men att bara träna efter schema skulle nog inte fungera. För lika stor del av min träning handlar väldigt lite om prestation och mer om att hålla i vardagen, få vara ute och röra på mig och må bra. Nyttja årstiderna och den träning som känns bäst då. Rörelsen är viktig, den sociala biten och alla kaffekoppar i skogen. Att få leka, utveckla mig, prova på nya saker och framförallt behålla glädjen i det jag gör. Det tror någonstans har varit en bra kombo eftersom jag ändå gör bra i från mig när nummerlapp kommer fram.
Ramar är fint tycker jag, det känns som en skön tanke att hålla i handen och ha frihet inom!
Kunde inte skrivit det bättre själv. Och egentligen hade jag bara kunnat trycka copy paste för att svara på din fråga. Jag har väldigt lite prestation i min träning, jag tränar för att jag mår bra av det och gör det helst i form av naturupplevelser även om jag inte har lika flashiga miljöer lika nära tillhands som du. Jag tar varje möjlighet jag får att springa på nya platser, inte för att det gör mig smal och snabb, men för att jag får uppleva platsen lite närmare i löparskor. Jag tränar för att känna mig stark, uthållig och välmående. Och jag vill precis som du kunna springa ett maraton precis vilken dag som helst, även om det inte är viktigt precis hur fort det går. Klocka använder jag för att jag är siffernörd. Men den påverkar inte min träning mer än att jag ibland tar ett varv extra runt kvarteret för att få en jämn och fin siffra…
Jag tycker du på ett himla bra sätt lyckas med att tävla lustfyllt!!
Jag tränar för att jag mår så bra av det, och jag tränar gärna olika saker både ut och inne, äventyr och upptäcktsfärder är fantastiska. Min kropp älskar att röra på sig i alla dess former 🙂 Allt behöver verkligen inte vara kräkjobbigt!
Rörelse är fantastiskt. Det är skönt med det lugna och meditativa men jävlar vad nice det kan vara att bli riktigt riktigt trött också!
Du satte ord på det jag själv känner och upplever, bekräftade det på ett skönt sätt. Otroligt bra skrivet! Du & DNK får ta en tur till Luleå nästa sommar så tältar vi på Sandgrönnorna, välkommen!
GÄRNA!!
Du verkar ha en väldigt sund syn på träning och fysisk aktivitet!
Tack Tina