Det är måndag morgon och jag kommer inte upp ur sängen. Paniken växer i kroppen. Min högra sida krampar runt ryggslut och sätesmuskel när jag försöker använda den. Vilket man gör när man ska röra sig rätt så mycket överhuvudtaget.
Jag försöker vända mig. Häva mig upp. Lägga mig kors och tvärs. Till sist ålar jag ner på golvet och ringer efter min kille som kommer och inte riktigt vet vad han ska göra. Och det vet inte jag heller.
När kroppen är i panik utsöndras en viss sorts doft. Jag känner den tydligt.
Efter ett tag lyckas jag stå upp och musklerna hamnar i någon form av statisk vila. Min sönderkrampade muskel är helt slut.
Jag ringer min naprapat och hon har tid om en och en halvtimme vilket är ungefär samma tid det tar för mig att komma dit. Med små, korta steg tar det mig 45 minuter att gå in till byn från mitt hus. Vanligtvis är det en promenad på tio minuter.
Hon konstaterar snabbt att hon inte kan göra något. Mina muskler går inte att behandla i det tillstånd de är. Bara hon lyfter mitt högra ben protesterar hela rygg- och sätespartiet med den där ilande känslan som får mina nerver att frysa till is. Känns det som.
Nästa anhalt är hälsocentralen för att få lite muskelavslappnande. Det är en timmes kötid och jag står upp hela tiden. Om jag sätter mig ner kommer jag inte upp, tänker jag. Att stå känns ändå rätt skönt jämfört med känslan från morgonen och efter en lång stund med Dr Phil på TV:n framför mig får jag fem minuters tid med läkare som skriver ut recept åt mig. De där recepten är allt jag vill ha. En mix av stark Panodil, Diclofenac och Paraflex. Smärtstillande, antiinflammatoriskt och muskelavslappnande.
Klockan är nästan två och jag har långsamt promenerat runt byn från naparapat till läkare till apoteket. Jag stannar till på Espresso House för att så snabbt som möjligt få i mig något i magen innan det ska landa piller där. Det ena ger biverkningar i form av magsår och det andra gör en snurrig. Jag arbetar preventivt och beställer en banana split frappucino. Det är stressen i kroppen som gör valet åt mig och nästa vecka får du ett podavsnitt på just detta ämne!
Jag vill helst inte vara still och är i långsam rörelse resten av dygnet. Långsamt känner jag musklerna slappna av och jag vet att det är en låtsaskänsla orsakad av små, vita tabletter. Jag har maxat dosen rejält.
Morgonen efter är jag orolig att röra på mig. Tänk om det ska krampa likadant igen. Men jag känner inget. Jag rör mig rätt så obehindrat – frånsett min vanliga stelhet från mitt ryggmärgsödem som envist hänger kvar och som gör att mina muskler alltid ligger lite på gränsen. Jag är på jobbet hela dagen och känner inget då hellet. Tänker hoppfullt att allt har släppt men påminner mig själv att det ju är en låtsaskänsla.
Kvällen tillbringar jag vid Byxtjärn. Några kilometers långsam promenad till en tjärn vid foten av en Åreskuta i en för mig ovanlig vinkel. Byxtjärn ligger i Björnen och här är jag sällan. Jag bor på andra sidan om byn. Jag badar en kort sväng och sitter länge på en platt sten under solen medan kvällen vandrar in.
Det är den sista juli och solen är varm medan jag låtsasmår och har mig. En fin kväll ändå!
Foto: Katrin Sahlin
1 kommentar