Störst av allt är friheten

Jag önskade mig cykling i födelsedagspresent. Bland mycket annat. Och jag fick det. Med regn dessutom – som önskat – men utan regnbåge.

Jag har nog varit rätt mycket av en solskenscyklist tidigare. Och helst njutit långa och korta rundor i solnedgångar, ljuvt sommarväder och vintercykling i krispigt motljus och många minusgrader sådär så det glittrar av kristaller i luften.

Det är ju lite konstigt ändå, för jag gillar ju väder. Jag älskar att springa i regn och krypa in i den bubblan som finns där ute då. Men väldigt sällan har jag cyklat i den.

Hela min födelsedagshelg var vädermässigt en rätt så dyster historia om man är en sådan som vill ha solsken. För mig spelar det ingen roll. Jag garderobsfyndade en cykeljacka från Craft som jag haft hemma men faktiskt aldrig provat – och så tog jag min cyclocross på en lite längre tur ut i björnmarkerna!

Det blev snabbt både lerigt och sandigt och cykeln fick tugga rätt mycket grus i kedjan. Ljuvligt, tyckte jag. Snudd på ovärdigt, tyckte förmodligen min cykel. Inte såg vi någon björn heller, trots att jag cyklade på ställen dit bilkaravanerna beger sig när det siktats just björn i området. Jag hade Spotify igång på telefonen och skrålade med i refrängerna nu och då, så björnarna hade förmodligen vett att hålla sig undan…

Ljuvligt, tyckte jag. Snudd på ovärdigt, tyckte förmodligen min cykel.

Någonstans ute i skogarna rätt så nära Bolleberget utanför Bollnäs gav mina skivbromsar upp och då blev det faktiskt rätt så jobbigt. Att ha en cykel utan broms är inte helt pålitligt. Jag fick sätta hälen i backen några gånger och slita på min skosula istället.

Jag är rätt bra på att cykla. Jag är mindre bra på att meka med min cykel. “Det mesta finns på YouTube” brukar min cykelfadder Karin säga så jag får nog tillbringa en del tid där.

När jag kom hem var allting lerigt. Jag hade lera i min fläta. Lera innanför hjälmen. Lera innanför cykelbyxan. Men jag hade lyckorus i själen och hjärtat fullt av frihet.