Det är kontrasterna som gör livet (eller den om träningsångest)

Jag tycker om kontraster. De göder min levnadsglädje. Jag minns så väl när jag reste runt i Thailand i sex veckor för jättelänge sedan: ena dagen sov vi i ett plåtskjul och andra dagen på lyxresort. Eller, det där plåtskjulet sov vi bara i under en natt, men ändå – på det stora hela varierade vi mellan lyx och budget. Jag gillar det. Intrycken blir större av variationen!

På samma sätt tycker jag om en regnig dag efter solsken. Eller en tyst fjälltopp och Stureplan. Jag tycker om dagar med intensivt arbete för att sedan landa i att inte behöva göra något alls. Vilodagar efter tuffa träningspass.

Medan resten av Sverige njuter av högsommarvärme har det regnat i Åre sedan i söndags. De grå molnen har legat lågt över bergen men det har varit okej. För jag har fastnat för Game of thrones och kollat tre säsonger i sträck under kvällarna som varit. Jag är förkyld.

Som jag skrev på Instagram häromdagen: jag har inte tränat på sju dagar på grund av en förkylning jag fick med mig från Frankrike. Men det gör inget för idag är första dagen på resten av mitt liv.

Nu har det gått någon dag till, men det gör ändå ingenting. För också idag är första dagen på resten av mitt liv.

Jag har ingen jobbig känsla i kroppen när jag inte tränar. Ingen ångest. Ingen oro. Jag har inte bråttom. Inte heller tror jag att det är träningsmängden som avgör hur en person mår av sin träning. Jag är positiv till att träna mycket även om en ökad träningsmängd ställer högre krav på att du tränar rätt.

Däremot tror jag att den där känslan som kanske får liv och lever rövare i kroppen när du inte kan eller får träna är en indikator på hur hälsosam din syn på träning är.