Jag har precis anmält mig till ett marathon i höst. Om 166 dagar är det dags. Då står jag på startlinjen tillsammans med Annika. Vi kommer gissningsvis att springa i fem kilometer och sedan kommer vi såklart fortsätta springa, men redan då kommer vi att börja snacka om den där ölen vi ska fira med på kvällen.
Någonstans på vägen kommer Annika att säga att nu har vi sprungit 17 km fastän vi kanske bara har sprungit 12, för ungefär så räknar Annika. Men det är precis det jag gillar med henne och hon är min bästa springkompis! Lyssna till avsnitten från Cyprus 4 day International Challenge i podden Träningsglädje Talks så kommer du att förstå hur vi är.
Jag har aldrig fullföljt ett marathon – jag har faktiskt bara startat en enda gång. Däremot har jag sprungit själva distansen, och mycket längre än så, flera gånger.
Marathondistansen skrämmer mig inte rent konditions- eller ligamentsmässigt. Jag kan nog greja en mara alla dagar jag vill, och det tror jag att många kan bara man vågar tänka så och inte fastnar vid att man ska ha ett visst tidsmål eller så. Men det är klart, allra helst vill man klara såväl ett marathon såväl som träningen inför ett marathon, utan att drabbas av ont eller leda.
Den 26 oktober springer jag och Annika ett marathon i Dublin, och efteråt dricker vi öl. Det kändes helt rätt i magen när hon föreslog det efter att ha försökt locka med mig på andra utmaningar som inte kittlade där det skulle. Men Dublin träffade rätt!
Dublin, som jag lämnade 2003 och bara besökt en endaste gång efter det. Efter lite drygt 10 år återvänder jag!
De två översta bilderna är från fyradagarsloppet på Cypern – de två understa från när vi rev av Jämtlandstriangeln i somras:
[insert]
[/insert][insert] 
[/insert][insert]
[/insert][insert] 
[/insert] Sista bilden är efter drygt 50 km – visst ser vi pigga ut!
24 kommentarer
Att springa ett lopp i en stad man bott i är ett så fint sätt att få återuppleva sina gamla hoods. Jag bodde i Wien sent 90-tal och återvände mer än tio år senare för att springa en halvmara, SÅ härlig grej!
//Jeanette
Roligt! Och vilken härlig inställning 🙂
Åh Lycka till! Låter som en bra inställning till loppet…med öl vid målgången 🙂
Gahh! Vad roligt!
Jag älskar er två (joho, det kan och får man fast jag bara känner er bloggledes och helt enkelriktat), tack för att ni fokuserar på just träningsglädjen, utmaningen, äventyret, att må gott. Att jag slipper viktkurvor och att träning, god form och hälsa skulle vara synonymt med viktnedgång eller viss storlek. Så sjukt jädra tacksam för det!
Vad spännande!
Exakt så. Om man njuter av loppen och inte pressar sig själv, så blir det en så mycket bättre upplevelse. Vad är det med folk och tidsfokus… *fattar inte* 😉
Kram M
Så spännande! Ser fram emot att följa det 🙂
Och så Dublin dessutom!
Åh så spännande! 🙂
Ni är så grymma, hejja er!!
Åååå vad spännande! Det kommer bli grymt! Så mycket roligt det finns, hur ska man liksom hinna med allt? Anyway, du är snart där, bara någon månad och lite till….. 🙂
ps, vid km 2.5 kommer jag säga: nu är det bara 3 mil (och ngt kvar)
Stort LÄNGT på denna!!! Älskar äventyr med dig!
Låter superkul! Jag tror också att många kan (nästan alla faktiskt) men jag tror att alla behöver träna för att inte skada sig på kuppen.
Shit vad roligt! Förstår att ni ser fram emot ölen efteråt, det gör jag varje gång jag springer GBG-varvet 🙂
Coolt! Tänk, jag har nog aldrig sprungit fyrakommatvå – jag har sådan respekt för dem som springer sådär långt!
Men ni är ju såå balla!!
Stilig! Lykke til 😀
Grymt, ni kommer ju att ha sjukt kul. Vilket glatt och peppigt team!
Låter som en härlig plan tycker jag! Ha en fin vecka nu, ser fram emot bilder från bröllopet!!!
Spännande med Dublin, ser fram emot att läsa om det!
Gillar verkligen hur du skriver att “riva” av Jämtlandstriangeln 🙂 Härlig inställning och jag gillar er syn på löpning!
Låter ju underbart med en mara i Dublin, kör hårt!
Vad kul! Spännande =) Heja er.
Men vad spännande! Så imponerad av de som vågar ge sig på en mara. Önskar er varmt lycka till!