Imorse låg kalldimman tät över åkrarna när vi steg upp till ljudet av nyhetssändningarna. Vi anade morgonsol bakom slöjorna långt där borta medan kaffet rann genom filtret. Jag skivade en banan över müslin och tänkte på skog och stigar.
När det fortfarande var morgon tog jag och Hazel bilen och åkte mot Nordanå spårcentral i Alfta. Det är inte klokt vad här finns leder och stigar att springa bara man googlar lite. Det är dessutom inte klokt vad här finns björn så jag spelade den skränigaste podcasten jag hade på högsta volym: det blev Filip och Fredrik.
Stigen började med elljusspår och efter ett tag lämnade vi civilisationen och sprang rätt in i skogen genom avverkningsområden, tallskor, lövskog och skog som var alldeles grön med mossa. Vi sprang förbi tjärnar och över stock och sten och vid ett vägskäl valde vi att följa de gröna markeringarna som tog oss med på en femton kilometer lång tur.
Ett längre äventyr i min värld definieras av att jag har energi med mig, och det brukar bli på terrängrundor över mer än en mil eller typ asfaltrundor på ungefär en halvmara eller mer. Den här gången blev det två överblivna bitar Bloks på Clif Bars som jag hade i fickan. Jag gillar energi i godisformat! Men – jag ser fram emot nästa äventyr för då ska jag ta med en chokladshot från Clif Bar.
Roligast var att springa den delen av stigen som gick i en böljande utförslöpa i den typ av skog där tallarna står höga och solljuset släpps in genom trädkronorna. Där stigen är lätt att springa och rötterna är få. Knixigast är det som vanligt när spetsiga stenar bromsar farten.
Vikebergsleden går också att springa som en markerad runda på 20 km och jag har läst att man kan förlänga den också till 30 km. Eventuellt står det på min upplevelselista i sommar. En annan led som också står på den lostan är Finnskogsleden på 35 km som är en led som börjar och slutar på samma ställe i Annefors. Den leden springer jag helst med extra högtalare på ryggen med tanke på hur många björnar som finns i området.
[insert]
[/insert] Tights // Craft Delta compression. Jacka // Craft Devotion jacket. Skor – ej lämpliga för terräng.
9 kommentarer
Äh, jag har gått finnskogsleden ett par gånger, med öronsnäckor med ljudbok. Skulle aldrig få för mig att vara rädd för björn när jag är i skogen. Har gått/vandrat hur mycket som helst i hälsingeskogarna och aldrig sett eller ens hört något som kan ha varit björn. Trots att jag sett relativt färsk björnskit.
Det är ju inte så att björnar vill vara uppe i oss människor, dom vill ju hålla sig undan…
Ida: tänker att risken är liten ändå
Maria: håller helt med!
Mari: förde en massa oväsen och det skrämmer ju björnen 🙂
Nipe: finns inte så många vildsvin här, vilket är skönt
Charlotta: 😀
Rund: ja, bäst springa med högtalarna på max!
Jag är också smånojig när jag springer i Nordvärmland. Björnar är jättevackra och jag hade gärna sett en PÅ HÅLL (tror jag)… Men det är lite läskigt faktiskt. Tänk om man står öga mot öga med en, för att den inte hört att man kommer och vinden ligger åt “fel” håll….. 😮
Typiskt sånt inlägg som gör att en bara vill snöra på sej löparskorna NU! 🙂
Jag tycker det räcker med att vara rädd för huggisar och vildsvin. Att behöva tänka björn också… Det finns alltså nåt positivt med att bo i Blekinge och inte längre norrut.
Springa där det finns björn, hade inte vågat!!! Men du är modig =) och en härlig runda fick du till. Låter ljuvligt!!
Ja inte kardemumma men väl kardemummabulle menade jag såklart
Det är någonting med turer med fika. Sen om det är en energigel eller kardemumma spelar inte så stor roll. Bara vetskapen om att det är en lite längre tur som kräver energipåfyllning känns häftig.
Alltså björn… att du vågar springa där trots björnvetskapen! Jag är livrädd för björn och vågar knappt springa på elljusspåret hemma i Luleå på somrarna, och då är det ändå enoooormt sällan jag hört talas om björn där. Kanske aldrig 😉