Läser på en del bloggar och fastnar. “Jag vill jättegärna men det hjälper inte för att jag ska komma iväg”. Jag känner igen det där. Min egen träning har varit sisådär de senaste 10 dagarna – med mina mått och mina målsättningar mätt. Varför? Jag vill ju jättegärna men det hjälper inte för att jag ska komma iväg. Och det får mig att undra: vill jag det tillräckligt då? Och jag kan inte se något annat svar än nej, tydligen vill jag det inte tillräckligt.
För jag tror att om man bara vill något tillräckligt så går det. Så är det möjligt. Och nej, att bara “vilja” kanske inte funkar för allt man kan tänkas vilja här i livet, som att bli president eller nästa Britney Spears eller vad man nu kan tänkas vilja. Men det är nog för fasen inte omöjligt det heller. Men att komma iväg och träna. Eller komma igång och äta rätt. Vill man så kan man. Det är inte svårare än så. Det är bara så jäkla lätt att komma med en massa ursäkter hela tiden. “Hjälp mig. Jag vill men kan inte!”. Vad är det man vill ha hjälp med då? Att öppna ytterdörren?
Jag ser tillbaka på mina senaste tio dagar och inser väldigt tydligt att jag min vilja inte varit särskilt stark. Visst vill jag bli stark och snygg och allt det där. Men tydligen har min vilja att sitta i soffan varit starkare. Så är det ibland. Nu är det upp till mig att sortera fram den rätta viljan. För det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Ingen annan. Ingen annan kan öppna min ytterdörr.
0 kommentarer
@magdalena: Kloka ord. Tror du har helt rätt!!!
Det krävs en del års träning eller mycket personlig kännedom för att komma fram till varför man vill träna och på vilket sätt samt vad. För mig tog det en del år att inse det, och jag är inte framme än. Och det gäller att stirra på andra och ändå inte – dvs bli inspirerad men välja sin egen väg. Som jag känner nu så är jag egentligen ingen slå-PB-på-milen person utan mer njutningstränande men ett tag krävdes det väldigt fasta mål för att inte sluta med löpningen helt. Jag tror att många av de som säger – jag kan inte, vill inte egentligen! Människan är lat av naturen? ;o)
Andréa:
Man behöver inte vara supermotiverad jämt, jag tycker också att det är bra att vara hemma ibland. Och visst förstår jag att det kan vara svårt att komma iväg trots att man vill. Men det är just det som är grejen – då vill man inte tillräckligt mycket. Ibland är det okej. Ibland inte. 🙂 Du kan nog ha en poäng där med målsättningen!
Annika:
Helt klart. Jag är inte orolig för min egen skulle, men jag höjer på ögonbrynen när så många verkar ha liknande problemt – JÄMT.
Mikaela:
Ja, absolut. Om det är ibland. Inte om det är jämt. Då måste man ta sig ett allvarligt snack med sig själv.
Åsa:
Jag är motiverad. Träningen i sig är inte tråkig, soffan är bara väldigt bekväm och jag har låst fast mig själv i tänket att det inte finns några klasser som passar på gymet. Jag som vill ha variation! Inte bara springa, springa, springa. 🙂 Det var främst andra jag tänkte på i mitt inlägg faktiskt… 🙂
Ja precis!
Jag tycker att det låter väldigt mänskligt. Motivationen kan inte alltid vara på topp. När jag läser din blogg i övrigt så är jag helt övertygad om att din motivation kommer att komma tillbaka och då kommer du att prestera jätte bra. Du verkar brinna för träningen och tycker som jag att det är roligt. Men man kanske inte kan tycka att det är roligt alla 365 dagarna och då får man göra andra saker som man mår bra utav!
Hoppas att du får en bra dag
Man gör dock sig själv en tjänst om man är lite ärlig och inser att ens vilja pekar åt ett annat håll just då. Man får problem om man känner skuld och skam för sådant, för som sagt så är det bara ibland.
Jag tror att detta är livet på en pinne…man måste ha både toppar och dalar för att kunna uppskatta och känna skillnaden. Är man inte ledsen så vet man inte hur det är att vara glad ibland…(sa en klok 7åring till mig en gång). Sen tror jag även att hjärnan med lust och vilja måste ladda om batterierna ibland. ta det lite lugnare..promenera, småjogga så kommer lusten ….och solen snart får vi hoppas – livet är lite enklare då! Kör hårt och lyssna till kropp och knopp!
Precis!! Självklart kan man inte vara supermotiverad jämt, men vill man så kan man! Sen tycker jag att man kan få tillåta sig att falla för frestelsen att stanna hemma nån gång ibland, men ofta får man tvinga sig ut även om soffan känns mer lockande. Oftast inser man ju att det trots allt var mycket bättre att springa/cykla/styrketräna etc än att bara inte göra nåt.
Jag tror ett alldeles för många har för otydliga och luddiga mål för att kunna motivera sig till att ta sig ut även fast det känns jobbigt. Tyvärr tränar ju alldeles för många för att “bli snygg” och det tror jag är ett för luddig (och farligt) mål.
Träningsglädje var det ja 🙂