Fre 2 jul (forts.): Crosstraining

I eftermiddags tränade jag mitt drömpass. Det passet jag alltid trånar efter när jag är borta eller när jag har fullt upp med annat. Passet som är träning när det är som bäst. Passet med megajäkla stort P!

Drömpasset sker utomhus. Det är intervallbetonat och det är fokus på ben. Det är kreativt och det är hands on. Och självklart skiner alltid solen. I mitt drömpass är det stor risk för att man får knott i munnen, myggbett på benen och grus i skorna. Fast det där brukar mina drömmar aldrig handla om.

Mitt drömpass är en form av crosstraining – á la Sara. Med mina favoritövningar. Jag började springa en omväg upp mot terrängslingorna på Galgberget. Hann med 10 minuters lugn uppvärmning innan jag gav järnet i 2 asfaltsbackar. En trappintervall senare var jag på slingan. Löpningen under passet går egentligen ut på att springa i “lagomtempo” och förstärka de naturliga pulsökningarna genom att springa snabbare och göra ökningarna till spikraka toppar. Att öka i uppförsbackarna alltså. Roligt? Ja! Jobbigt? Ja! Men vet ni vad – backarna tar slut snabbare om man spurtar uppför dem. Tänk på det nästa gång ni befinner er i en mördarbacke!

Jag sprang runt på Galgbergets slinga tills jag kom till mina favoritbackar som ligger lite utanför slingan. De är ungefär lika branta som de brantaste backarna på Ursviks 15-kilometersslinga. Ni som varit där vet vad jag menar. Att springa uppför är nästan enklare än att ta sig ner. Att springa uppför är inte så jobbigt, det går på knappa 30 sekunder. Det är när man kommit upp som det jobbiga börjar – när syreskulden jagat ifatt mig. Jag gjorde 3 backintervaller – och varvade med att sitta i jägarställning mot ett lass virke. Min ryggtavla passade perfekt mot en trädstam.

Sedan började jag springa igen, tills jag kom till en lång raksträcka. Jag slog av på tempot och tog mig framåt genom utfallsgång. Det går inte särskilt fort – men det är jobbigt. Räknade till 100, skakade ur mjölksyran ut benen och pinnade på – hemåt.

Jag kom inte särskilt långt förrän jag befann mig i himmelriket. Mitt bland en massa trappor. Jag kunde bara inte springa förbi. Jag var tvungen att stanna till – och testa trapporna. Det blev runt 3-4 trapprusher. Vissa längre, vissa kortare. Alla underbara. Åh vad jag älskar trappor. Faktiskt lika mycket som muffins och strawberry daquiris!

Jag tog det lugnt på hemvägen, småjoggade. Jag hade lämnat skogen och kommit till civilisationen igen. Bilar, cyklar och barnvagnar körde runt omkring mig. Gick över den gamla järnvägsbron över Nissan och hade 150 meter hem. Då bestämde jag mig för att kräma ur det sista ur benen. Så det fick bli 150 meters utfallsgång. Fast jag ska erkänna att jag gjorde dem i 2 set. Och sedan åkte jag hiss upp till min lägenhet…