Ibland flyr jag allt och läser böcker. Orkar inte med mer scroll, fler åsikter i poddar eller fler hacks i rörligt format. Böcker ger mig lugn. Sinnesfrid om du så önskar. Hittills i år har jag läst sju böcker. Snart åtta. Lyssnat på de flesta faktiskt, så inte tekniskt sett läst. Boken jag lyssnat på just nu är Hem av Karin Erlandsson.
Världen är liksom… dum. Mycket är så korkat. Krig och världsledare till exempel, men också annat.
Vi doomscrollar och producerar AI-slop till ingen nytta alls. Skapar clickbait-content oavsett om vi är influencers eller redaktionell media. Producerar och säljer och köper saker vi inte behöver. Får kortare attention span och orkar inte med livet utan ska helst leva tre liv på en dag. Eller en semester. Säger att bloggen är död men skapar snarlik plattform genom Substack och säger att nyhetsbrev är grejen trots att jag faktiskt raderar varenda ett som landar i min inkorg. Ibland tänker att det där ska jag läsa “senare” men gör det aldrig. Droppen är när AI utvecklats så pass mycket att vi ifrågasätter vad det är att vara människa (t.ex. att ha med stavfel i en text – hitta mitt i detta blogginlägg!) och att just mänsklighet kommer bli vår superkraft i konkurrensen.
Att vara människa är kanske inte en sak. Det är mer som ett spänningsfält. Mellan att vilja ha kontroll och att behöva släppa taget. Mellan att vara självständig och att längta efter att höra ihop.
Mellan att förstå – och att ändå inte göra det.
Vi är de enda som kan stå mitt i ett ögonblick och samtidigt tänka: ”det här kommer jag minnas.”
Och också de enda som kan förstöra ett perfekt ögonblick genom att börja analysera det för mycket.
Att vara människa är att känna saker som inte alltid är rimliga. Att veta vad som är rätt – och ändå välja något annat ibland. Att bära både styrka och motsägelser i samma kropp.
Det är också det där märkliga i att vi söker mening och samtidigt skapar den själva.
I naturen finns ingen existentiell kris. En älg går inte runt och undrar om den lever sitt bästa liv.
Men vi gör det. Och det är både vår förbannelse och vår superkraft.
Och kanske är det just där det landar: tt vara människa är att vara medveten om att man lever.
Och att försöka göra något av det – trots att man inte får någon tydlig manual.
Och att vara mänsklig är att vara någon som faktiskt har något att förlora, något att vinna och något att stå för.
Jag har börjat vakna tidigt igen och vet att det är våren. Det är som att jag vaknar med ett ryck klockan 06 och inte är trött. Jag blickar ut över mina fjäll och min brusande älv. Och ändå sitter jag där med min proteinshake, scrollar och vill ha mer.
Inte för att jag inte vet bättre. Utan för att jag är människa.
12 kommentarer
Jag har läst din text flera gånger. För jag har precis fått veta att en affärsbekant har dött av en massiv hjärtinfarkt vid 58 års ålder. Vilket i sig är oerhört tragiskt och ledsamt, men det har också fått mig att fundera mer än vanligt på detta. Och det handlar inte om att vilja carpa dagen mer, eller en ångest över att dö. Utan mer på vilken sorts människa jag vill vara.
Det känns också som att tiden och det digitala samhället gör oss konstant på språng för att bli den BÄSTA versionen av oss själva. Varje del och aspekt av livet ska förstärkas och utvecklas. Och jag som företagscoach är definitivt en del av det. Men det känns som att vi människor också får svårare att vara just människa. Med både fel, skavanker och dåliga vanor. För som människa är jag komplex. Med just nu, har jag konstant dåligt samvete över att jag inte maximerar mina möjligheter, eftersom jag i varje flöde får till mig hur jag ska göra – och varför.
Till och med när jag ska svara på mina vindlande tankar till dig, undrar jag om Claude ska få sätta ord på det jag känner…jag som alltid sett mig själv som en skrivande person har sakta men säkert börja ifrågasätta min egen styrka….han kanske vet hur vi ska göra 😉
Tack Sara för dina artiklar. Önskar dig en snäll dag, med precis vad du vill fylla den med!
Livet alltså, så skört. Det sägs varje gång vi blir påminda, men så glömmer vi så snabbt. Men jag håller helt det dig om frågan: vem vill jag vara i detta samhälle och vad vill jag vara för mina medmänniskor. Älskar texter som är skrivna av människor. Som har skavanker som gör att det drabbar. Det perfekta är så blasé. Ändå är det vad vi jagar. Dumma som vi är.. och mänskliga.
Hittar inte stavfelet men det saknas ett a i ett att. Det här tycker jag var fint, jag känner igen så mycket. Läser mängder av böcker, plöjer ett par deckare i veckan och blandar ut med ngn roman då och då – orkar inte med TV, poddar, nyhetsbrev och när man löser kan man inte fastna i slöscrollen.
Igår hittade jag ett litet fel i en text jag levererade till kund. Lät det vara – är så förbannat orolig att någon ska få för sig att jag lämnat bort mitt favorit-hantverk till ai.
Jag tycker att det är ironiskt att AI var de utbildades verktyg alldeles nyss, och nu har det på kort tid skiftat så att riktigt hantverk väger tyngre i klass och uppfattning.
Ja, och det gick snabbt. Och – ironiskt värre att gå in på Linkedin och faktiskt dundersakna alla särskrivna och felstavade uppdateringar fulla av stavfel och galen kommatering. Mår snofsigt illa och lämnar så fort jag bara kan.
Ja… Linkedin-lingot…
Pratade nyss med min storasyster om “varför alla mår så dåligt” och tänker att din mening om älgen exakt sammanfattar det vi snuddade vid. Spot on. Skickade direkt länk till ditt blogginlägg till henne. Väldigt fint och väldigt tänkvärt. Och det där med Substack JA JA JA! Fattar ingenting!? Varför i hela friden ge upp sin egen plattform, sin egen plats, för att skapa samma/liknande material och bomba redan överfulla inkorgar? (Jag läser två, LouLous och Paulina Modlitbas, men så vitt jag vet har de heller bloggat tidigare.)
Det är jag som är storasyster och jag kan bara hålla med Annika. Jag tjatar om acceptans i samtal med mina klienter, men det är svårt att acceptera livets komplexitet för många. Vi mår inte bra av att vara uppkopplade till hela världen i en ständig jämförelselek där ens eget liv alltid förlorar. Vi behöver maxa mindre och dra integritetsstaketet längre ut från vårt innersta. Tack för ett tänkvärt inlägg. Hoppas att dina dopaminkickar idag kommer från älvarnas brus och fjällens rop.
Tack Monnah, älskade din avslutande mening. Vill ha det på ett korsstygnsbroderi!
Ur led är både tid och värld och människor…
Så bra inlägg Sara! Insiktsfullt och en bra beskrivning av några av livets utmaningar. Tack för detta!
Tack Anna <3