Vi är några stycken i det digitala mötet och jag har inte träffat honom förut. Han presenterar sig och berättar några ord om sig själv och jag ser det framför mig.
Han bor i ett modernt hus med utsikt vid foten av ett fjäll. Han jobbar hemifrån, det är bara skärmen och han. Jag tänker att det måste vara så skönt att ta sig upp i tofflorna och med kaffekoppen i hand gå ut och känna in dagens luft. Är det sol eller regn? Frost eller kanske nysnö? Ingen trängsel, ingen trafikstockning. Ingen storstad ens ett dyft nära. Och därmed inte heller någon stress? Ens några problem? Inga krävande kunder? Alltid gott om tid. Alltid allting på topp.
Det är så jag tänker mig det.
Och det är ganska ofta jag tänker mig det så. Att livet utanför storstaden, vid fjäll eller vid havet, är bekymmerslöst. Vad kan komma och angripa mig här? Med norrskenet utanför fönstret. Med yrsnö och soldränkta kvällar och den stora friheten och förundran så väldigt nära.
Jag avundas det väldigt mycket.
Och så presenterar jag mig själv. Sara, 43 år. Bor i ett hus på en stor tomt vid fjällets fot. Den stora lägdan som omger mitt hus, och en liten skogskulle på andra sidan, ger känslan av enorma vidder trots att älven strömmar bara 200 meter bort. Jag ser fjälltoppar, skog, regnbågar, åskoväder och solnedgångar på väldigt nära håll. Jag ser mina grannar också, så jag är inte helt i ödebygden. Drygt tio kilometer bort finns en liten by som rätt så ofta står i världens centrum. Oftast är det inga köer. Jag har tolv minuter till jobbet och runt 5000 bybor som jag delar samhället med, och runt 50 restauranger stora delar av året. Flera matbutiker som är välsorterade trots att jag bor i en glesbygdskommun. Dessutom är min hälsovårdscentral högst levande och i toppklass när det kommer till att ordna med benbrott och gips och sådant.
Allt det jag avundas har jag mitt framför mig.
Men inget liv är utan bekymmer. Det finns alltid sådant som utmanar, förmörkar och strör oro omkring sig. Krav att förhålla mig till och en omvärld som påminner.
Jag är duktig på att plocka fram korten med oro trots att de gott skulle kunna ha legat kvar på bordet. Och nu såhär några dagar in på den vecka då många återgår till jobbet känns det rätt så trevligt och jag har fått mycket energi bara av att träffa kollegor och styra upp planer. Trots att det jag ibland fick för mig, att jag skulle bli överväldigad av allt jag skulle behöva göra.
Och jag behöver lära mig jämt och ständigt, och påminna mig alltid, att jag blir återhämtad av energierna runt omkring mig. Att jag fylls med energi av leveranser och resultat. Och det är smått ironiskt att jag under många veckor i somras kände mig tömd och tom för att jag jobbade och fick för mig att jag inte gjorde bra saker. Vilket berodde på att jag inte kollade. För när jag sedan följde upp mina resultat, så blev jag hög på livet igen. Att när jag tog fram mina kalendrar, den analoga och den digitala, och styrde upp och skapade struktur, så blev det lugn i själen.
Jag är han. Han är bara på en annan plats vid ett annat fjäll. Jag är här där jag ska vara.
